Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Paul Claudels omvändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL CLAUDELS OMVÄNDELSE
Den gjorde icke något intryck. Men eftersom
han ingenting annat hade att göra, återvände
han till vespern. Kyrkokörens barn i vita
dräkter och eleverna i Petit Séminaire de
Saint-Nicolas-du-Chardonnet sjöng någonting
som han sedan fick veta var ”Magnificat”.
Claudel stod i folkmassan bredvid andra
pelaren vid ingången till koret, till höger om
sakristian. Då inträffade den händelse, som
sedan präglat hans liv:
”Med ens rördes mitt hjärta, och jag trodde.
Jag trodde med en sådan innerlig kraft, en
sådan lyftning av hela mitt väsen, en så
mäktig övertygelse och en så säker förvissning
— som icke lämnade plats för skymten av
tvivel — att sedan dess inga böcker, inga
resonemang och inga livets stormar har
kunnat rubba min tro, ja, inte ens tangera den.
Jag fick med ens en skakande känsla av Guds
renhet och eviga ungdom, det var en
outplånlig uppenbarelse. Om jag — som jag ofta
gör — försöker rekonstruera de minuter, som
följde på detta utomordentliga ögonblick,
återfinner jag följande element, som emellertid
bildade ett enda ljus, ett enda vapen, som den
gudomliga försynen använde sig av för att
äntligen nå och öppna ett stackars förtvivlat
barns hjärta:
’Vad de troende måste vara lyckliga! —
Tänk, om det ändå vore sant! — Det är
sant! — Gud existerar, han är här. Han är
ett väsen, lika personligt som jag själv! —
Han älskar mig, han kallar på mig!’
Jag hade börjat gråta och snyfta, och när
’Adestes’ milda toner sjöngs, ökades ytterligare
min rörelse. En rörelse, som var underbar, men
där det samtidigt fanns en känsla av skrämsel
och nästan skräck! Ty min filosofiska
övertygelse kvarstod orubbad. Gud hade
föraktfullt lämnat den åt dess öde, jag kunde inte
finna någonting i den som kunde ändras, den
katolska religionen föreföll mig fortfarande
vara samma samling absurda anekdoter som
förut, och dess präster och anhängare ingav
mig samma aversion på gränsen till hat och
nästan avsky som alltid. Hela den byggnad,
som mina åsikter och rön bildade, stod kvar,
och jag kunde inte upptäcka något fel i kon-
PAUL CLAUDEL
struktionen. Det hade bara inträffat detta
enda — att jag hade lämnat den. Ett nytt
och fruktansvärt väsen med oerhörda krav på
den unge man och konstnär, som jag då var.
hade uppenbarat sig.”
Den enda liknelse Claudel kan finna för
sin situation är den av en människa, som med
ett enda ryck berövas sin gestalt och
inplanteras i en främmande kropp mitt i en okänd
värld. Han kände en fullständig förvirring och
desorientering. Det var just det som mest av
allt stred mot hans smak och hans åsikter,
som var sant och som han till varje pris
måste acceptera och anpassa sig efter. Detta
skedde emellertid icke utan det mest
intensiva motstånd. Claudel anger själv denna
motståndets tid till fyra år. Han säger, att
han utan skryt kan hävda, att han gjorde ett
tappert motstånd och att kampen var lojal
och ridderlig. Han försökte alla vapen. Han
måste släppa det ena efter det andra som
odug
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
