Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Paul Claudels omvändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
ligt. Det var hans livs stora kris, den tankens
dödskamp, om vilken Rimbaud har skrivit:
”Le combat spirituel est aussi brutal que
la bataille d’hommes. Dure nuit! le sang séché
fume sur ma face!”
Claudel säger själv, att de unga människor,
som utan motstånd släpper sin tro, aldrig kan
ana, vad det kostar att återvinna den, till
priset av vilken tortyr den måste återköpas.
Tanken på helvetet men också tanken på
förlusten av all den skönhet och glädje, som en
omvändelse måste betyda, var det framför
allt som höll Claudel tillbaka. Men redan den
första kvällen, då han genom de regniga
gatorna, som nu föreföll honom så
främmande, hade gått hem igen efter upplevelsen
i Notre-Dame, letade han fram en
protestantisk bibel, som en tysk väninna en gång hade
skänkt hans syster Camille, och för första
gången lyssnade han uppmärksamt till den
milda och fasta stämma, som sedan dess aldrig
har slutat att eka i hans öra. Tidigare kände
han endast genom Renan Jesu historia, och
därför visste han inte ens, att Jesus har själv
kallat sig Guds son:
”Varje ord, varje rad dementerade med en
majestätisk enkelhet och kraft denne
avfällings oblyga påståenden och öppnade mina
ögon. Det är sanning, jag erkände det med
hövitsmannen, ja, Jesus är Guds son. Det var
framför allt till mig, Paul Claudel, som han
vände sig, och han lovade mig sin kärlek.
Men å andra sidan — om jag inte följde
honom, lämnade han mig ingen annan
möjlighet öppen än fördömelsen. Ack, jag behövde
ingen upplysning om vad helvetet betydde,
jag hade haft min tid där.1 Dessa timmar hade
räckt för att visa mig, att helvetet är överallt
där Jesus Kristus icke är. Och vad betydde
den övriga världen för mig vid sidan av den
nya och underbara varelse, som nu hade
uppenbarat sig för mig? Så talade den nya
människan inom mig, men den gamla gjorde
1 Anspelning på Rimbauds ”Une saison en Enfer”.
intensivt motstånd och ville inte släppa det
minsta av det liv, som nu öppnade sig för
henne. Skall jag erkänna, att den starkaste
känsla, som hindrade mig från att bekänna
min tro var rädsla för omgivningen.2 Tanken
att förkunna min omvändelse för andra, att
säga till mina föräldrar, att jag ville fasta på
fredagarna, att själv presentera mig som en
av dessa förlöjligade katoliker, kom mig att
känna kallsvett, och ibland kände jag ett
verkligt ursinne mot det våld för vilket jag var
utsatt.”
Men samtidigt kände han över sig en fast
hand. Han kände icke någon präst. Han hade
inga katolska vänner. Plötsligt hade de
religiösa studierna blivit det enda han
intresserade sig för. Och det besynnerliga var, att
trots alla hans farhågor den poetiska
inspirationen infann sig samtidigt med hans själs
uppvaknande. Det var nu han skrev den första
versionen av sina dramer ”Tete d’Or” och
”La ville”. Fastän han ännu icke tog del i
sakramenten, levde han redan kyrkans liv,
han kunde äntligen andas fritt igen, livet
trängde in i honom genom alla porer. De
böcker, som vid denna tid var honom till
största hjälpen, var Pascals ”Pensées”, ett
verk som han själv betecknar som ”oskattbart
för dem som söker tron, fastän dess inflytande
ofta blivit ödesdigert”, vidare Bossuets
”Éléva-tions sur les Mystères”, ”Méditations sur les
Évangiles” samt andra filosofiska uppsatser,
Dantes ”Divina Commedia” och nunnan
Emme-richs visioner. Däremot berättar han
förvånande nog, att ”Kristi efterföljelse” låg för
högt för honom och att dess två första böcker
föreföll honom fruktansvärda i sin stränghet.
Men den stora bok, som låg helt öppen för
honom och där han gjorde jämna framsteg,
var — kyrkan. ”Evigt prisad vare denna
majestätiska moder för oss alla, vid vars knän jag
har lärt mig allt!” Han gick alla söndagar
2 Jfr Claudels utrop i brevet till Jacques Rivière:
”Pas de respect humain, Jacques Rivière!”
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
