Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Paul Claudels omvändelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL CLAUDELS OMVÄNDELSE
i Notre-Dame och så ofta han kunde under
veckan. Han var vid denna tid lika okunnig
om sin egen religion som om buddismen —
här fick han nu se det heliga dramat utspelas
för sina ögon med en sublim skönhet och
kraft, som överträffade alla hans drömmar.
Det var inte längre uppbyggelseböckernas
fattiga språk! Det var den djupaste och högsta
poesi, de sublimaste gester, som någonsin
anförtrotts åt människohänder. Han kunde
inte se sig mätt på mässans stora skådespel,
varje rörelse av prästen ristades in i hans
medvetande och hans hjärta. Sofokles och
Pindaros föreföll honom fadda i jämförelse
med den sublima sången i ”Exultet”.
Han kände en stark avund, då han
betraktade de lyckliga kristna, som vågade gå till
nattvarden. Själv vågade han knappt smyga
sig in i ledet bland dem som varje fastefredag
skulle kyssa törnekronan. Emellertid gick åren,
och hans situation blev outhärdlig. I
hemlighet bad han under tårar till Gud, och ändå
vågade han ingenting säga. För varje dag
blev emellertid hindren allt svagare och Guds
kallelse alltmer tvingande. Efteråt kan han
icke fatta, hur han kunde uppbjuda ett sådant
förtvivlat mod, att han stod emot denna
kärleksfulla kallelse. Det tredje året läste Claudel
Baudelaires ”Écrits Posthumes” och fick då
se, att den franske diktare, som han satte
högst, under sina sista år hade återfunnit
tron och hade kämpat med samma ångest
och samma självförebråelser som han själv.
Han samlade nu allt sitt mod och gick
en kväll in i sin församlings kyrka,
Saint-Médard, för att bikta sig. De minuter, då
Claudel väntade på prästen, var hans livs
svåraste. Han fann en gubbe, som föreföll
föga intresserad av den historia, som han
hade att bekänna och som föreföll honom
själv så intressant. Han talade om Claudels
”första ungdomsminnen”, vilket högeligen
förbluffade honom, och sade honom, att varje
tanke på absolution var utesluten, så länge
han icke omtalat sin omvändelse för sin
familj. Claudel kom ut förödmjukad och
stukad och återvände inte förrän följande år,
då han definitivt tvingades fram till det
avgörande steget. I samma Église Saint-Médard
träffade han en ung, barmhärtig och
broderligt inställd präst, abbé Ménard, som kunde ge
honom mod, och senare den vördnadsvärde
abbé Villaume, som blev hans biktfar och
vars beskydd han påstår sig alltjämt känna
från den himmel, där han nu lever. Han
gick för andra gången till nattvarden samma
dag, den 25 december 1890 i Notre-Dame.
3. — B. L. M. 9.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
