Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gustaf Hellström, Storm över Tjurö, anmäld av Holger Ahlenius - Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
lämnar inte den minsta härva outredd i det
virrvarr av anslag och arvstvister, minor och
kontraminor, familj ef ej der och processer som
utgör bokens handling. Det kan ibland vara
till men för berättelsens rörlighet och liv, och
stundom tycker man att dessa tämligen
primitiva människor och deras mer eller mindre
omedvetna lidelser och begär, motiv och
beve-kelsegrunder bli så att säga överanalyserade.
Men så känner man dem till slut också både
utan och innan, både till hjärtan och njurar,
och avslöjningen har till stor del haft något
av en skickligt gjord detektivhistorias
spänning, medan andra partier, till exempel
skildringen av de dråpliga grandseigneui*erna
Berenheim och berättelsen om Bohms
engagerande av hushållerska, äro storartat roliga.
Man bör inte genom en
förhandspresenta-tion av bokens figurer beröva läsaren det
utsökta nöjet att på egen hand få göra deras
bekantskap, men det är betecknande för
Hellströms kända strävan mot stor, allmängiltig
typskildring, att han trots den rätt så speciella
samhällsformen och lokalfärgen likväl kunnat
göra dem till företrädare för olika
temperament och inställningar. Kyrkvaktmästare
Sjöholm är sålunda Tjurös filosof,
”Butik-vitsen” dess liberale satiriker och humorist,
Bohm den kapitalistiske reaktionären,
Gottfrid samhällsomstörtaren, Nestor Carlssons
fru kvinnosakskvinnan och hans son Reinhold
lebemannen. Det är bland denna högst
representativa samling stormen bryter lös, ehuru
den givetvis får ett av miljöns särart betingat
förlopp, och när boken är slut, pågår den
alltjämt, eftersom den mänskliga kverulansen,
ondskan och lumpenheten äro utan ände. Och
det sorgliga är, som författaren låter den unge
prästen säga sig, att det är i rättens och
rättvisans namn det värsta onda och det största
våldet begås. Så är det i den överdådigt
skrivna rättshaveriets tragikomedi, varmed
Hellström denna gång glatt beundrarna av
hans sällsynt intelligenta och fängslande
författarskap, och så är det runtomkring ute
i världen.
Boken är till sist också ett inlägg mot den
naiva intellektualistiska filosofi, som från
Sokrates till Höffding förkunnat, att roten
till det onda ligger i bristande kunskap om
det rätta. Gentemot denna åskådning hävdar
Gustaf Hellström, att det onda inte beror
på otillräcklig kunskap utan på bristande
känsla, det har sin rot i ”ett atrofierat,
förtorkat eller ofullgånget känsloliv. — — —
Det onda var att söka i de miljöer och de
tidsepoker, i och under vilka känslolivet
brutaliserats och känslovärdena förenklats och
vulgariserats.” Det är så sant som det är sagt.
Holger Ahlenius
Mobergs nya roman
Vilhelm Moberg: Sänkt sedebetyg.
Bonniers. 8: 75.
Att titta i slutet på en roman för att se
”hur det går” är något mycket föraktligt.
Vilhelm Moberg skyddar sina läsare från alla
dylika ovärdiga frestelser genom att i denna
biografiska roman börja med att tala om
hur det går för huvudpersonen. När vi möta
Knut Toring är denne kommen till den punkt
i utvecklingsromaner, där sådana bruka sluta.
Han är inordnad i samhället, närmast
representerat av Stockholm, han är gift och fader
till två barn, och han har det bra ställt som
redaktör för veckotidningen Fristunden. Men
han trivs inte. Han vantrivs till dèn grad, att
han ibland har svårt att kväva ett vilt skri,
som vill tränga fram över hans läppar. Sådan
författaren skildrar Torings tjänstgöring kan
man förstå att den kan driva en människa till
vansinnets gräns. Den består nämligen i att
från morgon till kväll läsa dåliga noveller.
Moberg har inte släppt in en strimma av ljus
i det andliga mörker, som omger hans
redaktör. För att ytterligare förmörka det ger han
honom inte ens möjlighet att på den privata
fristunden förfriska sig med värdefullare
läsning. Toring är som ett urblåst ägg i huvudet,
när han kommer hem, och förmår endast slöa
bort den tid han fritt rår om. Äktenskapet har
dessutom nedsjunkit i slentrian och ger
parterna föga utbyte. Men vantrivseln sitter ännu
djupare än blott i arbetet och äktenskapet.
Toring trivs inte i staden. Han är bondson,
och inte bara hans muskler utan hans sinnen
förtvina i stadens stenöken. Det är en
fruktansvärd bild Moberg ger av staden och dess
människor. Den är målad med hela den
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
