Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg, anmäld av Georg Svensson - Elin Wägner, Vändkorset, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
samma saker många gånger förut: barndomen
med dess långsamma erövring av yttervärlden
och dess religiösa sagofantasier, skolåren och
den härdande, brutala inpassningen i ett
kollektiv, den vaknande könsdriften och den
första kvinnan, men Moberg har satt sin egen
omisskännliga signatur på varje scen. Han
berättar mera episkt rättframt än sina
kamrater och han äger en frimodig uppriktighet
och en redbar känsla, som vinner ens
förtroende. Han lockas aldrig av artisterier eller
fyndiga lyrismer utan berättar rakt på sak
som det anstår en stor och stark karl med
hårda nävar och hjärta i bröstet. Moberg är
inte rädd för att visa känsla, ty han vet med
sig att han aldrig skulle kunna bli
sentimental eller falsk. Hans styrka som epiker är just
att han är en så vanlig människa. Nyckeln
till hans eget hjärta passar till så många
andras. En stor publik skall kunna läsa denna
roman med befrielse och igenkännande.
Denna episka allmängiltighet präglar också
hans naturskildringar. Det fagra
Värendsland-skapet under skiftande himlar och årstider
har fått en storlinjighet som ger det
evighets-prägel. Detta är det svenska bondlandet i en
betvingande fresk. Det är riktigt och rätt
återgivet av en som varit med om att bruka en
egen torva med egna händer och som har
kärleken till den givmilda jorden djupt i sitt
blod. Så rikt undfägnar denna skildring våra
sinnen att intrycket av Mobergs roman trots
att den handlar om vantrivsel blir positivt
och stärkande. Georg Svensson
Två romaner
Elin Wägner: V ändkorset. Bonniers.
8: 50.
Irja B r o w a 1 1 i u s: Josef gipsmakare.
Bonniers. 5: 25.
Elin Wägner för oss i sin sista roman,
”Vändkorset” — som hör till den småländska,
människoskildrande och mot underhållning
syftande linjen i hennes författarskap, ej till
idé- och propagandalinjen — till ett
småländskt brukssamhälle. Hon skildrar
hjärtevinnande det idylliska och förnäma i
Gåtatorps struktur, dess bruksgata och egna hem
4. — B. L. M. 9.
och i centrum den för alla livsviktiga
möbelfabriken, där disponenten och verkmästaren
och fäder och söner från gamla, genom
generationer utbildade snickarfamiljer går sida vid
sida i arbetet — en gammal, svensk,
särpräglad form av socialt liv, nu död eller
döende eller som i Elin Wägners roman under
omgestaltning. En hednisk gravplats gränsar
i Gåtatorp till den kristna kyrkogården.
Prästgården ligger mittemellan dem, och genom ett
vändkors tar man sig därifrån över till
forn-gravarnas område, där ett kanske frommare
släkte än det nuvarande en gång utfört sina
riter.
Gåtatorp blir emellertid under romanens
lopp inte skådeplatsen för någon idyll.
”Vändkorset” är en skickligt dramatisk och starkt
spännande bok; att läsa den som följetong
bör ha varit en särdeles prövning. En lavin
av händelser bryter in över Gåtatorp.
Människohjärtat är övermåttan kvalt och betryckt.
När statspolisen å ämbetets vägnar fångar
några mystiska mattjuvar i Gåtatorp spårar
den i förbifarten upp den ena samvetsplågade
brottslingen efter den andra. Det är skarpa
konflikter hela vägen, en kraftmätning mellan
viljor, och mellan ljuset och mörkret en strid.
I romanens något försonande slutkapitel
drömmer en av huvudpersonerna om det nya
universum, där den individuella kärleken och
döden äro mindre olidliga än här. Drömmens
intensitet måste ses mot bakgrunden av
Gåtatorps konfliktrika värld.
Där är till exempel församlingens präst,
Malte Odelman, en av de många i raden av
Elin Wägners slutna och mystiskt
världsfrån-vända själasörjartyper. I grund får han
uppleva misslyckandet i sin prästerliga gärning.
En som inte misslyckas i sitt arbete är däremot
samhällets provinsialläkare, prästens hustru,
doktor Dagmar Udd. Det är en med sympati,
humor och värme tecknad kvinnogestalt. Där
hon står mitt i händelsernas brännpunkt är
hon en hela världens lilla hjälpare, fylld av
den redliga viljan. Med rätt mycket skarpsyn
skildras också hennes mänskliga begränsning.
(Jag får inte ur mitt huvud att doktor
Dagmar Udd är lik doktor Olga Knopf, som skrev
så duktigt och bra om konsten att vara kvinna
och redde ut allt det där trasslet.) Mellan
makarna utspelas en maktkonflikt: mannen
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
