Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Prins Eugens konst, anmäld av Georg Svensson - Jan Fridegård, Jag, Lars Hård, anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
materiellt avseende på alla vis varit
gynnad — säkerligen varit den svåraste, som
någon svensk konstnär någonsin haft att gå.
Offentlighetens skarpa sken har ständigt
om-strålat honom. Ovidkommande synpunkter ha
spelat in både vid den offentliga och den
privata bedömningen av hans konst och gjort
domen antingen för obetänksamt berömmande
eller för misstroget sträng. En svagare natur
och ytligare begåvning skulle i prins Eugens
situation antingen ha misströstat eller
förfallit till slapp dilettantism. Men prins Eugen
har bestått provet med en stränghet mot sig
själv, som enbart den gör honom
konstnärsnamnet värdig. Stolt och ödmjukt, lyssnande
inåt och icke utåt har han fullbordat sin
utveckling, och det torde väl nu icke finnas
någon, som icke vill erkänna honom som en
av våra verkligt betydande moderna målare.
Hans höga ställning gör visserligen alltjämt
att han är mera omskriven än andra lika
betydande konstnärer av samma generation.
Men det hindrar icke att hans koinst är värd
allt det intresse, som kommit den till del.
Nu senast har konstnärens sjuttioårsdag
givit anledning till en rad av artiklar och
publikationer. Sist i raden kommer nu från
Nordisk Rotogravyr denna utomordentligt
vackra bok med text och bildurval av Gunnar
Mascoll Silfverstolpe. Enbart typografien och
det överlägsna bildtrycket göra det till en
njutning att handskas med volymen.
Textinledningen är föga mer än en stor essay,
men den är beundransvärt klar i linjerna och
känslig i nyanserna. Där finns varken ett -ord
för mycket eller för litet. Man kan här
verkligen tala om en kongenial tolkning. Kärleken
till svensk natur och svenska minnen, den
poetiska lyhördheten för speciellt nordiska
stämningsvärden förena konstnär och
skildrare, och så gör också den strama, förtegna
formen kring det lyriska innehållet.
Den nationella våg, som ur dunkla och
svårpejlade källor vällde fram i svensk
litteratur och konst vid nittiotalets början, lyfte
med ens prins Eugen till höjden av hans
konstnärskap. Vår konsthistoria har knappast
något annat exempel på att en konstnär så
snabbt funnit sin form. Endast ett par tre
bevarade verk vittna om att han började
i åttiotalets väna, detaljförälskade frilufts-
måleri. Redan 1891 hade han målat sitt första
skymningsbeslöjade insjöpanorama, och sedan
följa i snabb takt ”Det gamla slottet”, ”En
sista solglimt”, ”Molnet”, ”Den ljusa natten”,
”Stockholms slott”, ”Det stilla vattnet” och
”Nattmoln”, dessa målningar som ingått i det
fosterländska medvetandet lika oåterkalleligt
som Heidenstams ”Sverige”. Prins Eugen kom
ut i en lycklig stund; endast en sällsynt
samstämmighet mellan individuellt temperament
och tidskynne kan förklara en så snabb och
rik mognad. Som Silfverstolpe understryker
var prins Eugen en av de verkliga
upphovsmännen till denna i vår konsthistoria tämligen
enastående stilrörelse. Denna lyckliga,
fulltoniga period varade ända till omkring 1910,
nästa vattendelare i vår konsthistoria. Här
ebbade den nationellt romantiska strömningen
definitivt ut, och en internationellt orienterad
strävan efter nya lösningar av de rent
konstnärliga problemen satte in. Det hade då legat
nära till hands för en svagare konstnär att i
stolt självhävdelse fatta posto och låta tiden
rida förbi sig. Men prins Eugen har visat sig
vara av annat virke. Ingen äkta konstnär vid
full skaparkraft kan förbli opåverkad av de
djupa strömdrggen i tiden utan att förtorka.
Att denna följsamhet icke behöver och icke
får innebära ett uppgivande av den
personliga egenarten bevisas också av prins Eugens
senare utveckling. Det är samma stämma som
talar alltjämt, om också språket blivit ett
annat. Sedan är det en annan sak att den
kanske icke bäres av samma patos och samma
givmilda inspiration. Prins Eugen har som
konstnär icke varit lika lycklig i detta ords
egentliga betydelse under de sista tre
decennierna, men han har varit större och sannare
än om han dröjt sig kvar i en stämningsvärld,
som mer och mer glidit in i det förgångna.
Om detta konstnärsverk, som förutom sina
hänförande enskildheter äger en så förnäm
moralisk resning, bär denna vackra bok ett
bestående vittnesbörd. Georg Svensson
Jag, Lars Hård
Jan Fridegård: Jag, Lars Hård. Holger
Schildt. 5: 50.
Den person som skildras i denna lilla
roman gör inte skäl för sitt namn. Han är
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
