Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Jan Fridegård, Jag, Lars Hård, anmäld av Georg Svensson - Anders Aleby, Det där med Siri, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
nämligen minst av allt hård. Många skulle
kalla honom ett blötdjur och avfärda honom
som en för samhället icke önskvärd
medborgare. Men Lars Hårds lymmelaktighet och
slöhet sitter djupare än blott i en
halvkriminell karaktär. Han är en klen och
disharmonisk människa, vars dåliga gärningar snarare
äro frukten av en blind otymplighet än ett ont
uppsåt. Han drives av ångesten, en ångest
som i lika mått fruktar livet och döden.
Omgivningen — fattiga statare — förstår inte att
han är av annan sort än den och att han
kanske om han fötts under en lyckligare stjärna,
i för hans natur gynnsammare villkor, skulle
ha kunnat utvecklas till en god och nyttig
människa. Som en fredlös jagar han omkring
i ett nomansland mellan två samhällsklasser,
som ingendera vill erkänna honom som sin.
En kuriös blandning av ömhetshunger och
social mindervärdighetskänsla driver honom
att söka umgänge med traktens
herrskaps-flickor, och tack vare fördelaktigt utseende
och en förmåga att göra sig intressant lyckas
han få ett par av dem i sitt våld. Den ena
av dem väcker hans förälskelse, och i
hennes närvaro blir han som mest till sin
fördel. Någon avgörande roll i hans liv hinner
hon dock aldrig spela, innan hennes sociala
skikt tar henne tillbaka till sig. Samtidigt når
Lars Hårds öde sin fullbordan. Han blir
stämd att betala barnuppfostringsbidrag till
en halvallmän kvinna, som han troligen inte
är skyldig det. Det slutar med att han buras
in på tvångsarbetsanstalt. Utan tvivel lider
han sina gärningars lön, även om han i detta
speciella fall är oskyldig.
Denna kusliga historia är berättad med
mindre vanlig talang. Med obönhörlig, aldrig
ryggande konsekvens föres den till sitt slut.
Författaren är en mästare i det knappa
formatet. Han behöver endast få ord för att nagla
fast en fysionomi eller en situation och med
en antydan förmår han fånga en
naturstämning. Dessutom äger romanen humor i rikt
mått. Den beskedlige fadern, stataren Hård,
är helt enkelt en präktig gestalt med sin
känsla av människolivets astronomiska
betydelselöshet.
”Jag, Lars Hård” är trots sina påfallande
konstnärliga förtjänster icke en bok, som man
reservationslöst kan rekommendera.
Författa
ren har lagt berättelsen i huvudpersonens egen
fräcka mun och därigenom uppnått en rentav
drastisk autenticitet. Det är ofta roligt, men
det blir också ofta onödigt smaklöst, och de
fula orden äro nog ibland litet klåfingrigt
dit-klottrade. Man vill icke förvägra Lars Hård
en plats i litteraturen. Men det kan diskuteras,
huruvida det icke varit finkänsligare och
kanske också mera fruktbart, om romanen
berättats i tredje person singularis. Då hade vi
också fått veta, vad Jan Fridegård egentligen
tänker om Lars Hård. Georg Svensson
En tendensroman
Anders Aleby: Det där med Siri. Tidens.
4: 75.
Det skulle i och för sig vara en intressant
uppgift att närmare studera och utreda det
komplex av olustkänslor, som blotta
nämnandet av ordet ”tendensroman” väcker till liv
hos en nutida, av skönlitteratur allvarligt
intresserad människa. Det var i själva verket
nittiotalsesteticismen som bragte
tendensromanen i vanrykte hos oss, och vi stå ännu under
verkningarna av detta skedes reaktion. Rätt
betänkt måste väl också vi, som nu vilja
representera eftervärlden och dess dom,
i många och viktiga stycken ge denna epok
rätt i dess kritik av det våldförande på
begreppet skönlitteratur, som åttiotalismens
dii minores så flagrant gjorde sig skyldiga
till. Nu är det emellertid skillnad på tendens
och tendens, och må man i dagsdiskussionens
hetta ej göra sig skyldig till den dödssynd,
som består däri, att man kastar ut barnet med
badvattnet. Det finns ett slags tendensroman
— och den florerar gunås ännu — som
ingenting annat är än litterär schablon och kliché
men som likväl framträder med anspråk på
att bedömas som konst. Vi ha rättighet — eller
snarare: det är vår plikt och skyldighet — att
behandla den sortens tryckalster ungefär på
samma sätt som man behandlar ett betänkande
i stadsfullmäktige. Men där tendensen ingått
en legitim förening med konstnärlighet, där
den blivit kött och blod, bild och gestalt, där
ha vi ingen rätt att avfärda den såsom
störande eller ovidkommande. Till slut existerar
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
