Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - F. E. Sillanpää, Människor i sommarnatten, anmäld av C. B—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
gång alldeles slog ihjäl den nyktre realisten,
så måste man säga sig att Sillanpää med en
alldeles ovanligt envis begåvning tolv
volymer igenom försvarat sin tidigt färdiga
fysionomi. Å ena sidan har han alltid varit en
trygg iakttagare, vars leriga stövlar sjunkit
fast ett stycke i den finska jorden; han vet av
egensyn hur det ser ut i stugan, och statares
bekymmer känner han till punkt och pricka.
Men hela tiden har han varit poet på samma
gång, på hans undran och förundran har det
inte varit någon ände, och tillvaron har för
honom varje dag varit lika frisk och ny — ett
människolivs födelse, en kvissla i stuggolvet,
en sommarnatt i Norden får honom att spärra
upp samma barnafromt förvånade ögon. Poet
har han också trofast varit i sin lyriska
land-skapsskildring — ingen diktare i hela Norden
kan så som han fånga diset över tingen, den
blyga och vemodiga dagern över
sommarnattens slöjor eller människor på landsvägen
en nordisk sommarafton. Detta lyriska
återgivande av ett realistiskt iakttaget nordiskt
sommarlandskap har de bästa anor; det är
i släkt med den nationella impressionismen
inom sekelslutets svenska måleri.
Liksom detta måleri så gärna har också
Sillanpää i sin senaste bok tagit sommarnatten
till sitt ämne. Det har blivit en alldeles
förtrollande berättelse, och när man lägger den
ifrån sig är man bräddfylld av lugn lycka och
tänker gott om människorna för en stund.
Visst har boken några skönhetsfläckar. Där
komma ett par bilister ifrån Helsingfors
farande på vägen emot Teliranta på
lördagskvällen; de äro bägge illa ritade med
många allmänna och några falska drag. Det
blir ungefär som när Vilhelm Moberg skall
teckna svensk bourgeoisie; i bägge fallen
sticker den duktige bondediktaren in fotterna
i en fin, främmande tambur och skrapar
förläget och känner sig inte riktigt hemma. En
annan anmärkning: också Sillanpää kan någon
gång driva sin konst till förkonstling och på
det besynnerligaste krångla till sina lyriska
visioner: inledningssidorna till denna nya
volym äro således en lustig karikatyr på
författarens egen lyriska prosa, och en alldeles
förtjusande skildring av en sommarnatt så
ljum och ljuvlig att två människor omöjligt
kunna sova i den, kommer författaren själv
att mista behärskningen — han spelar
överflödig musik i sammanhanget, och han blir
tvivelaktig när han för in en fiolmelodi i
gårdens sommarnatt.
Men det är som sagt rena undantagen, och
vem vågar väl säga annat än att just det här
är den nordiska sommarnatten sådan vi
allesammans upplevt den i julis vaka? Hos
Sillanpää lägger denna natt ett mjukt täcke kring
många människors öde — ett litet barn födes,
en man mördas, flottarna dansa nedåt älven
och bilar glida ljudlöst genom mjuka kurvor
till dess alla sommarmorgnars evigt samma
solstråle väcker världen ur dess förtrollning.
Det är ett födelsens och dödens epos, som
Sillanpää denna gång har diktat, och gång på
gång känner man här hur hans valkiga näve
kramar hårt om ens hjärta. När han talar om
den nattro som hör till de heliga tingen, när
han berättar om Hjalmar, som jäktar tvärs
genom de tidiga timmarna efter läkare och
barnmorska, när han böjer sig ned över den
mördade flottkarlen med märren och moran
väntande i fjärran, då känner man verkligen
att man står inför en diktare, som har det
rätta, varsamma handlaget med människorna
och som ser med ömhet på oss tafatta och
bortkomna. Men så är det inte människorna
längre, utan så är det sommarnatten igen, och
konturerna glida över i varandra i det
underbara diset mellan fyra och fem på morgonen,
och friden vilar över sjön och drömmer i
dunkla färger över åsarna bortom sjön.
”Den kära finska sommarnatten”, säger
författaren. Men läsaren rycker till. Ty de finska
namnen till trots har han inte ett ögonblick
haft en känsla av annat än att han rörde sig
på egen mark — i just den släktgårdens
sommarnatt, han i den svenska litteraturen lärt
sig älska hos den hemkomne Hans Alienus,
hos Österling och hos Gunnar Mascoll
Silfver-stolpe.
Och sålunda har man också den glädjen av
Sillanpääs epos att man ännu en gång blir
erinrad om svenskt och finskt och om ”allt
vad vi ägde samman”. C. B—n
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
