- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / November 1935 Årg. 4 Nr 9 /
70

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gurli Hertzman-Ericson, Av jord är du kommen, anmäld av Thure Nyman - Josephine Johnson, Nu i november, anmäld av Thure Nyman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

RECENSIONER

Det är någonting tryggt och
förtroendeingivande med Gurli Hertzman-Ericsons
författarskap. Hon slarvar inte ifrån sig sin
uppgift, hon gör den inte lätt för sig, hon är inte
rädd för de stora tagen. Hennes nya bok
börjar med Grå bonde, som bröt bygd på
tolvhundratalet där Garpåsens by nu ligger. Det
är kanske inte något lyckat grepp, ty det kan
hända att läsaren blir förskräckt och inte
kommer över de första sidorna. Berättelsen är
en smula trevande där, det är några små
episoder från hjältinnans barndom, som måhända
skulle ha blivit verkningsfulla, om de enligt
modernare kompositionsmönster flyttats fram
i berättelsen, satts i direkt sammanhang med
det som de ska belysa. Men sådana konster
ligger inte för författarinnan, hon tar saker
och ting i den ordning som de händer, och det
skänker en viss säkerhet, en fast form, som
man inte bör klaga på. Det är till exempel
den där episoden med Göran, orosfågeln som
ingen varaktig stad har. Han är insatt för
kontrastens skull, men man märker avsikten litet
för tydligt, och ett slag fruktar man att det
hela ska bli en roman om den farande
sven-nen och skön jungfrun, som inte vill eller kan
skiljas från den gård, där hon är född. Det
blir lyckligtvis inte fallet. Johanna Daniels
finner sin älskade bland dem som likt henne
själv hänger fast vid torvan, och nu börjar
romanen få stora linjer, figurerna växer fram
med övertygande kraft, och det tragiska
händelseförloppet får något av ett ödesdramas
tyngd. Kärleken till jorden och släkten och
kärleken till mannen strider om herraväldet
i Johannas själ efter den stora katastrofen,
och den senare avgår med segern. Då kommer
emellertid den illvilliga slumpen och spelar
henne ett spratt. Johanna mister sin älskade
men räddar sig själv genom att rädda
släktgården åt brodern, men därmed mattas också
berättelsen av. Man är visserligen
författarinnan djupt tacksam för hennes goda smak att
inte låta det bli något parti mellan Johanna
och skollärarn, och är villig att be henne om
ursäkt för att man ens ett ögonblick kunnat
misstänka henne för en så billig lösning på
Johannas problem. Tyvärr kan man inte säga,
att den man får i stället är helt
tillfredsställande. Upplösningen blir en smula
melodra

matisk, verkar slutkläm så att säga, även om
den är logiskt och psykologiskt riktig.

Det är gammal jord och dess trogna barn
Gurli Hertzman-Ericson berättar om, och själv
plöjer hon inte heller några nya litterära
marker, men de tegar hon odlar är hon väl
förtrogen med och jordmånen är god och ger
rika skördar. Hennes sista bok är minst av
allt frukten av ett missväxtår.

*



Det är inte kärleken till torvan utan
tvingande omständigheter som driver Arnold
Haldmarne i Josephine Johnsons bok ”Nu
i november” att återvända till den farm där
han är född och som hans släkt har brukat.
Han måste leva, han måste försörja hustru
och tre barn, tre flickor, och jorden är en
inkomstkälla. Den som har jord svälter aldrig
ihjäl. Men mer än till det allra nödvändigaste
räcker det aldrig. Räntorna på inteckningarna
suger upp vad som borde bli över. Någon
känsla av trygghet och lugn får aldrig tid att
inställa sig, det är bara att ligga i selen från
morgon till kväll, dag ut och dag in året om.
På sin höjd kan man stjäla sig till en stunds
frihet på söndagen, sedan kvällsmjölkningen
är över. Och så är det egentligen med hela
livet, menar författarinnan. ”Jorden vrider sig
runt i sin väldiga bana, men vi irra hit och
dit på dess yta som myggor, vår dag
uppslukas och översvämmas av en massa små
detaljer — detta sammelsurium som utgör
vårt liv och som hindrar oss från att
verkligen leva. — Vi ha inget skäl att hoppas
eller tro men göra det därför att vi måste,
erfara frid i sällsynta ögonblick av
underkastelse och skönhet i alla dess förvirrade
former, inte ren och oförfalskad men alltid
uppblandad med potatisskalning eller en het
augustisol.” Berättelsen om familjen
Hald-marnes öden, om fadern som hårdnar under
motgångarna, om den äldsta dotterns
långsamt frambrytande vansinne, om den långa
torkan och den slutliga katastrofen genom
skogsbranden framföres i jagform av en av
de bägge andra döttrarna på ett språk som,
såvitt man av översättningen kan döma,
präglas av stor poetisk skönhet. Det vilar ett slags
ljusdunkel över hela skildringen, ingenting
utsäges direkt med klara och tydliga ord, och

70

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Aug 22 17:05:05 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-9/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free