Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Rebecca West, Den sträva rösten, anmäld av Johannes Edfelt - Irving Stone, Han som älskade livet, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
med en förmögen amerikansk änka och
affärs-kvinna. Det är två världar som konfronteras,
och de kunde inte gärna vara mera olika. Att
någon verklig kontakt skulle kunna uppstå
dem emellan är otänkbart. Med en
parallellmetod, som är ironiskt verkningsfull, återger
författarinnan i ett första avsnitt markisens
version av förloppet, för att sedan i
berättelsens senare hälft låta den amerikanska änkan
komma till tals. Effekten är ganska strålande.
Självfallet visar det sig, att dessa människor
i själva verket inte förstått ett dyft av
varandra, och lika självfallet är, att de tro sig
ha förstått varandra mycket väl. Det finns
inga samtal; det finns bara monologer. Quod
erat demonstrandum. Johannes Edjelt
Van Goghs liv
Irving Stone: Han som älskade livet.
Översättning av Gurli Hertzman-Ericson.
Natur och Kultur. Två delar å 4: 90.
Van Goghs sällsamma livsöde har
inspirerat en ung engelsk författare, Irving Stone,
till en biografisk roman eller, om man så vill,
en romantiserad biografi. Själva genren med
sin blandning av fiktion och
verklighetsmate-rial är visserligen en tvivelaktig hybridform
som sällan slår väl ut, och detta arbete utgör
därvidlag intet undantag. Irving Stone besitter
heller inga särskilt bländande
författaregen-skaper, han är ofta mera entusiastisk än
åskådlig och inträngande, han äger intet större
djupsinne och blir inte sällan naiv och
didaktisk. Men man måste erkänna att han varit
gripen och uppfylld av sitt ämne, att han
besitter avsevärda emotionella tillgångar och
att han gjort ett redbart arbete, som i det hela
ger rättvisa åt det utomordentliga materialet.
Man kan också säga att en roman om van
Gogh svårligen kan misslyckas: hans liv utgör
i sig självt en roman som överträffar de flesta
diktade romaner och den glödande strimman
från denna mänskliga vulkan bringas inte så
lätt att slockna.
Det dröjde länge innan van Gogh kom
underfund med sin verkliga uppgift. Han
tjänade konsten först som konsthandelsbiträde
och kom sedan in på den andra av släktens
båda banor: den prästerliga, vilken han dock
knappt hunnit slå in på förrän han tröttnade
och började som fri predikant i ett fattigt
belgiskt gruvdistrikt. Han strök sot i ansiktet för
att bli lik gruvproletärerna, han gick i trasor
som de och bodde i ett skjul, han blev en
samarit i stället för en predikant, ty han fann
ingen plats för Gud i det obeskrivliga eländet.
När han inte förmådde längre, när han sjunkit
som djupast ner i förtvivlan, började han av
en händelse försöka rita av några
arbetar-gestalter; han fick snart klart för sig att det
var konstnär han var ämnad till. Men ingen
trodde på honom, alla talade bara om att han
måste försörja sig själv, släkten vände sig
ifrån honom,, utom brodern Theo som alltid
stod vid hans sida och kom att betyda så
mycket för honom. Han måste lära sig allt
genom outtröttligt arbete, han hade ingen
lättåtkomlig talang att återfalla på, han brottades
med sin egen gensträviga äkthet. Han levde
ytterligt anspråkslöst, ofta i elände, men han
gav sig inte. Han förälskade sig gång på gång
i kvinnor som tillbakavisade hans känsla, han
var fruktansvärt ensam och försökte leva
samman med en stackars före detta prostituerad,
som dock snart återvände till gatan igen.
Konsten och kvinnan var de två stora makterna
i hans liv: den våldsamma gestaltningsdriften
och den djupa kärlekshungern. Han blev
besviken på kvinnan och offrade henne
slutligen för konsten och även den gav honom
i det längsta ringa eller ingen belöning.
Van Gogh kom slutligen till Paris, där
brodern Theo var anställd i en konsthandel och
där han lärde känna de unga
impressionis-terna. Han blev överväldigad: han tyckte sig
stå inför en fullständigt ny konst och allt vad
han dittills gjort var ingenting. Han uppsög
girigt allt det nya, han bildade en
kommunistisk konstnärskoloni, men flydde plötsligt från
alltsammans i ett obetvingligt behov att måla.
Och hans rasande produktion började, de få
åren av förtärande skaparlust. Han kom till
det gammaldags Arles, där solen brände och
mistralen blåste, han vacklade som bedövad
omkring på fälten, barhuvad i solhetta och
blåst, målade solen, solrosorna, träden,
kvinnorna, stormen. Gauguin kom dit, de rev upp
varandra, hetsade sig till det yttersta. Van
Gogh befann sig på bristningsgränsen; en dag
skar han av sig örat och lämnade det till en
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
