Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Anmälda böcker
- Ramón Pérez de Ayala, Tiger-Juan, anmäld av Johannes Edfelt
- Marguerite Steen, Så tuktas en matador, anmäld av Johannes Edfelt
- William Heinesen, Gryningsvindar, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
konflikt mellan hedern och kärleken, som
hjälten i de Ayalas roman, kvacksalvaren
Tiger-Juan, upplever, är klassiskt spansk: vi
ha mött den gång på gång i Lope de Vegas
och Calderöns dramer. Ja, där saknas i denna
roman inte heller den traditionella Don
Juan-gestalten, här i den pittoreske provryttaren
Vespasianos skepnad.
Det vore en överdrift att beteckna denna
roman som ett mästerverk. Det är likväl ingen
likgiltig eller tam bok. Den har färg och must,
den är rörlig i sitt tempo och rörande i all sin
burleska komik. Den ansluter sig vackert till
en spansk tradition, som kan ledas tillbaka
till det klassiska spanska dramats skede.
*
Om Marguerite Steens roman ”Så tuktas en
matador”, som också för läsaren till spansk
miljö, kan man fatta sig kort, ty den är i intet
avseende någon betydande bok. Denna historia
om före detta tj.urfäktaren don José och hans
tre söner Pepe, Miguel och Juan saknar
psykologisk relevans, och de interiörer från
Granada och Sevilla, som miss Steen levererar,
ha inte den kolorit eller kontur som skulle
göra dem minnesvärda. Av Marguerite Steen
utkom för något år sedan en roman med titeln
”Den vita hingsten”. Dess naturalism var av
det blodfulla och äkta slaget. Här slår hennes
berättarmetod slint, och inte ens
tjurfäktnings-scenerna förmå avlocka större intresse. För
den, som gjort bekantskap med Hemingways
och Somerset Maughams skildringar av dessa
blodiga skådespel — att inte tala om Örnulf
Tigerstedt, som i sådana stycken visat sig
överlägsen dem båda — måste Marguerite Steens
utflykt på detta område te sig som särdeles
resultatlös. Man har inte rätt att begära en
Goyas glöd och furia av Marguerite Steen,
men även om man sänker sina anspråk till
rimlig nivå, nödgas man med beklagande
konstatera, att denna författarinna i sin spanska
rapsodi inte håller måttet. Johannes Edjelt
Färöroiiiaii
Wi 1 I iam Heinesen: Gryningsvindar.
Översättning av Elsa Thulin. Gebers. 9: 50.
William Heinesen lär vara Färöarnas
främste möderne författare. Han är ännu
knappa trettiofem år, har utgivit en rad
diktsamlingar, betecknade som talangfulla, och
nu tagit ett krafttag med sin stora roman
”Blæsende Gry”. Därmed är inte sagt att man
i Heinesen verkligen träffar på en ny,
självständig diktare. Hans roman är visserligen ett
duktigt arbete, men den förefaller mig
alldeles tydligt modellerad efter Hamsuns
romaner och det kan inte döljas att den främst
intresserar emedan den rör sig i så pass nya
förhållanden. Färöarna har börjat möta den
nya tidens senkomna verkningar, det i mycket
medeltidsaktiga samhället och den gamla
isolerade bondekulturen håller på att upplösas
och ersättas av något nytt, som ännu inte fått
definitiv form. Folkvisorna och jazzen klingar
varandra till mötes ur stugorna.
Heinesen är en fin naturskildrare som är
bäst när han utbreder sig minst: i förbigående
kan han skriva ner några rader om källorna
som porlar under det gröna gräset, om vinden
och havsfåglarna, om kullarna och stenarna,
om solen som går upp ur havet och ner i
havet: och då plötsligt är man där, på de
ensliga öarna i Atlanten. Han är kanske dock
framför allt människoskildrare och liksom
Hamsun rör han sig med ett stort antal
personer, mellan vilka skildringen slingrar fram.
På det sättet har han fått med folk av alla
kategorier: där är den traditionelle, nackstyve
bonden, den lite löjlige, ivrigt
framåtsträvande handlaren och hans grälsjuke granne,
där är den kringstrykande stackaren som
börjar med lite kramhandel, den avsigkomne
advokaten, den lättfärdige länsmannen, den
teosofiske skolläraren och den överspände
prästen som blir sinnessjuk; där är alla
ungdomarna med sin längtan bort, sin oro i
blodet, sin verksamhetsiver. Alla är riktigt
uppfattade, sedda på nära håll, och de rör sig
fullt naturligt i sina omgivningar. Det saknas
naturligtvis inte ett storslaget bröllop med
danslekar och överförfriskning; arbetsdagar
och drömfyllda sommarkvällar växlar om
med fiskefärder och stadsresor; vidskepelsen
spelar alltjämt en roll, läseriet tränger in
med sina problem i människornas medvetande
och lungsoten kräver sina offer liksom
stormen på havet.
Verkligt djupt når likväl Heinesen inte i
sin människoskildring: den följer i stor
ut
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Aug 22 17:05:05 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1935-9/0078.html
