Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - William Heinesen, Gryningsvindar, anmäld av Artur Lundkvist - Ernst Harthern, Hemåt, anmäld av Barbro Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sträckning de litterärt upptrampade vägarna
och det är på något sätt som om man läst om
samma människor och samma tilldragelser
förut. Han har skrivit en roman om vad han
sett och förnummit omkring sig på dessa öar,
där han råkat bli född, men han har inte
haft någon verkligt avgörande upplevelse att
gestalta. Han hör heller inte till dessa diktare
som förmår ge nytt liv åt allt de rör vid, att
se världen som på bottnen av en källa, i nytt
ljus, i nya substanser. Men som han nu är
kan han läsas och bli förstådd och skänka
glädje åt många, skulle jag tro. Den som
endast vill befatta sig med det
utomordentliga kan ju däremot avstå från bekantskapen.
Artur Lundkvist
En spejarberättelse
från Israel
Ernst Harthern: Hemåt. Översättning
av Signe Hallström. Hökerbergs. 6: 75.
En spejarberättelse från ”Erez Israel”,
Israels land, kallar Ernst Harthern sin bok.
När han full av bävan och förväntningar
sitter på lastbåten till Palestina, far han
liksom Mose spejare ut för att undersöka
huru-dant landet är. Då han återvänder till
Tyskland för att avlägga rapport för sin familj,
kan han kanske icke som de gamle försäkra
att landet flyter av mjölk och honung, men
han kan säga, att flitiga händer arbetar dag
och natt på att förvandla det under turkarnas
regim förfallna landet till den kornbod det en
gång var. Liksom Mosebokens spejare en gång
bragte duvor med sig skulle han kunna
medföra apelsiner, de återvändande judarnas
största inkomstkälla. Och i ett skulle han
instämma med spejarna: det är icke endast ett
gott land utan också ett hårt land, som förtär
sina människor. Under den glödande solen
åldras de europeiska judarna hastigt — men
de åldras lyckliga under byggandet för
framtiden, och de i Palestina födda barnen
acklimatiserar sig lätt. Hartherns bok är full av
beskrivningar på sol och fantastiskt lysande
färger, och en av hans vänner talar om
sam
bandet mellan judefolket och klimatet: landet
är måttlöst i sin hetta och rikedom, och så
är judarna, till övermått utrustade med
dygder och laster, bättre än andra när de är bra
och sämre när de är dåliga. Därför har de
också gjort en sådan insats i världen, men när
de nu samlas på ett håll, måste de lägga bort
sina laster, sin krämaranda. Harthern
idealiserar inte sitt folk: lika ypperligt skildrar han
den svettige och ivrige affärsjuden herr Zadik,
representant för firman Zadik Bros., Tel-Aviv
—London, och den magre idealisten och
skalden Harsahaw, som skriver det spirande
judesamhällets sånger. Ett rikt galleri av judiska
människoöden glider förbi våra ögon, som
från alla upptänkliga håll belyser
invandrarnas problem och det judiska psyket. Han drar
fram motsatserna mellan östjudar och
väst-judar, och mellan judar och araber, Israel och
Ismael, som zionisterna hoppas en gång skall
kunna enas. Själv är författaren icke zionist,
han far som en objektiv iakttagare genom
landet — eller objektiv kanske är för mycket
sagt, ty han är djupt gripen av ”hemkomsten”
efter den tvåtusenåriga landsflykten och med
rörelse läser han de hebreiska gatunamnen,
skyltarna, annonserna, som han knappt
förstår — det gamla profetspråket har blivit
kolonisternas gemensamma språk. Ständigt
återkommer han till problemet om
omplanteringen, lösryckandet från det europeiska
fosterlandet. I den blott tjugufem år gamla
funkisstaden Tel-Aviv återfinner han lyxen
på Kurfürstendamm, men i de judiska
bondekolonierna, där alla äger jorden gemensamt,
arbetar före detta intellektuella i jorden,
glömska av sin forna tillvaro, lyckliga över
att deras försakelser skall komma deras barn
till godo. När Harthern efter avslutad
pilgrimsfärd åter sitter på båten hem, har
bitterheten och smärtan över förändringen i
Tyskland hunnit överflyglas av en djup
samhörighetskänsla med det nya eller rättare sagt
gamla fosterlandet. Och han har gett läsaren
en mångsidig, lidelsefull, djupt gripande bild
av de märkliga händelser, som sker i det
Heliga landet, när jordens sjutton millioner
judar börjar sippra tillbaka till fädernas land.
Barbro Linder
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
