Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 117 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Sven Stolpe: Pierre Loti i Jerusalem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bilderna av den glade livsnjutaren med den
flott svängda mustaschen. Här såg man en
man med slängkappa över axlarna, knäppta
händer och en så skräckslagen och
förtvivlad blick, att jag bokstavligen ryste. Ett
var säkert: Pierre Loti hade aldrig funnit
lyckan i sina exotiska äventyr och sina
litterära framgångar. Han måste ha försonat
tarvligheten och ytligheten i sitt granna
påfågelsliv genom ett oändligt lidande, en
fruktansvärd tomhetskänsla. Porträttet lärde mig på
en sekund mer om Pierre Loti än månader
av litterära analyser. Och jag beslöt att
orientera mig vidare, att söka få ett grepp om hans
utveckling under senare år.

2.

Raymonde Lefëvre, som är en
halvporno-grafisk biograf av den typ som tyvärr är rätt
vanlig i det land som i så hög grad älskar
serierna "La vie amoureuse de . ..", har sin
egen mening om orsaken till Pierre Lotis
obestridliga melankoli: han var född
protestant. Varje kväll fick han som barn
närvara vid en andaktsstund, ledd av fadern, som
läste ett kapitel ur bibeln och därefter på knä
med alla de sina bad en gemensam bön.
Man kan tryggt lämna fröken Lefëvres
kommentarer till denna scen åt sidan. Men dess
bättre meddelar hon åtskilliga citat ur Pierre
Lotis dagböcker och brev, som ge en ganska
klar bild av hans inre liv.

Ett av hans livs stora sorgeämnen var hans
åldrande. Han var aldrig nöjd med sitt
utseende och sminkade sig omsorgsfullt för att
kunna behålla Don Juan-attityden så
illusorisk som möjligt. Varför han fruktade
åldrandet, framgår av ett brev till madame Adam,
där det heter:

"Jag tänker med en utomordentlig skräck
på den stund, då ålderdomen kommer och
ingen mer älskar mig."

Det sista porträttet av PIERRE LOTI

Det är Don Juan som fruktar ålderdomens
impotens. Pierre Loti brukade alltid oroligt
fråga sin omgivning, om de tyckte, att han
hade förändrats. När han en gång skrev ett
brev till sin väninna Sarah Bernhardt för att
lyckönska henne till ett barnbarns bröllop,
kunde han inte hejda sin eviga lystna egoism
utan tillfogade:

"Ert meddelande om bröllopet har
emellertid gjort mig en smula melankolisk, då jag
måste konstatera, att detta äktenskap har
ytterligare skjutit tillbaka oss — mig, jag, hela
vår generation — i det förflutna."

Det egendomliga är, att Loti tydligen aldrig
under någon utvecklingsperiod kände skymten
av harmoni eller lycka. Han skrev en gång
mycket upplysande till Emile Pouvillon:

"Mitt liv är en enda lång kamp mot tingens
bräcklighet, en strävan att hålla kvar allt som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>