Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Sven Stolpe: Pierre Loti i Jerusalem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PIERRE LOTI I JERUSALEM
ligga tusentals saliga pilgrimer i trygg sömn.
Han själv ser ingenting, känner ingenting
annat än sin gamla tomhet:
"Kristus, evangeliernas Kristus — jag hade
i alla fall kommit hit bara för hans skull, på
samma sätt som de ringaste pilgrimer, ledd
av jag vet inte rätt vilken naiv och förvirrad
sista förhoppning att här återfinna någonting
av honom, att få känna honom bli en smula
levande igen längst inne i min själ, även om
det bara skulle bli som en outsägligt tröstande
broder .. . Och min förtvivlan blir nu bara
än mer hemsk och desperat, när jag
upptäcker, att även här hans skugga försvinner
för mig ..."
Han säger, att han länge längtat efter att
få komma till Jerusalem och försöka ett slags
bön. Men när han väl är där, vågar han icke
bedja, fruktande att inte möta något annat än
tomheten och döden — "comme ailleurs". Och
när han kommer till Getsemane, där han alltid
tänkt, att han på något sätt ändå skulle vara
Kristus närmare, märker han, att hans hjärta
är "is och järn". Nu är varje hopp dött,
han går dit endast för att fullfölja en
gammal avsikt, vars innehåll för länge sedan är
spolierat. Han står med pannan tryckt mot
ett olivträd, väntande i en oändlig ångest en
skymt av frid och ro. Han tror själv, att
han ber:
"Ma prière inexprimée était suppliante et
profonde — et j’étais venu de ’la grande
tri-bulation’, de l’abime d’angoisse ... Non, rien;
personne ne me voit, personne ne m’écoute,
personne ne me répond ... J’attends — et les
instants passent, et c’est l’évanouissement des
derniers espoirs confus, c’est le néant des
néants oü je me sens tomber . . ."
Bokens slut är en förtvivlad appell till
olyckliga bröder:
"I detta ögonblick skulle jag — hur
underligt det kan tyckas, att det kommer från mig —
vilja våga säga till de mina okända bröder,
som ha följt mig till den heliga graven:
Söken honom, ni också, försöken —
eftersom det utanför honom ingenting finnes! Ni
behöver inte pompöst dra till Jerusalem, ty
om han finns, finns han överallt. Kanske
finnen I honom bättre än jag.. . Och för
övrigt välsignar jag i alla fall det korta
ögonblick, då jag nästan i honom återfunnit det
ovanskliga och djupa hoppet — i avvaktan på
att i morgon intigheten än svartare skall stiga
upp för mig."
"Sakna vi Kristus, sakna vi allt", har Pierre
Loti en gång skrivit. Kanske trodde han det
så uppriktigt som hans ouppriktiga och ytliga
själ förmådde tro något. Hans Jerusalembok
undgår icke att gripa genom sin fullständiga
ovetenhet, sin ohyggliga tröstlöshet. En man
på höjden av sin tids berömmelse, med fri
tillgång till alla den västerländska kulturens
källor och själv räknad som en av denna
kulturs prydnader — ändå är hans liv helt
animalt, ändå vet han ingenting mer om
sanningen än att den födes i ångest. Med obehag
läser man i Raymonde Lefëvres bok, hur
han efter detta misslyckade försök närmar
sig Islam, naturligtvis med samma snöpliga
resultat.
Sensmoralen är tydlig nog: aldrig når man
Kristus på den väg som från sinnlig extas
för till övermättade sinnens ångest. Den rätta
vägen ligger nära — genom sekler ha
tusentals kristna förkunnare icke tröttnat att peka
på den: se din synd, ångra, dig och begär
förlåtelse! Pierre Loti kände aldrig sin synd, han
kunde aldrig förvandla sin ångest till
syndaångest. Hans öde var därför givet.
Men man skils icke från hans sista
porträtt utan en stark känsla av medlidande.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
