Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Schücks senaste verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
Strindbergslitteraturens otaliga luntor och
hekatomber av falskt djupsinne.
Annars är nog detta sista avsnitt det, där
en tuppkyckling har svårast att återhålla
sin opposition på åtskilliga punkter. Del
förefaller sålunda en smula förvånande, då
Schück så starkt kritiserar det ohistoriska
i "Den siste athenaren", eftersom man har
för sig, att det enda väsentliga i romanen är
dess idéinnehåll, tendensen och dess
eventuella bärkraft. Och medan Schück gör en
snabb analys av Rydbergs andra stora
idédikter, nämner han endast till namnet en så
central och betydelsefull sak som "Den nya
Grottesången". Något konfunderad blir man
vidare, då det säges (del II, sid. 171), att
Renan och Anatole France hade större
betydelse för det svenska åttiotalet än Spencer,
medan Stuart Mill inte ens nämnes!
Förbluffande är det också, då Schück förklarar
(del II, sid. 229), att åttiotalets förmenta
"program" inte hängde ihop, därför att det
samtidigt skulle ha uppställt kraven på
tendensfri verklighetsskildring och på
problem-debatterande indignationslitteratur. Det kan
ju inte ha undgått Schück, att åttiotalet rymde
två olika strömningar, vilka runnit upp ur
skilda källor och än flöto parallellt, än bröto
sig mot varandra.
Men Schück tycks genomgående ha mer till
övers för nittiotalet; lustigt nog har han inte
genomskådat den "livsglädje", Heidenstam
förkunnade i sina första skrifter, och som ju
i själva verket inte var annat än ett socialt
obekymrat njutningsevangelium, bakom vilket
det låg skeptisk och resignerad pessimism. Det
var detta Tor Hedberg genast avslöjade i
den lilla skarpsinniga stridsskriften "Glädje!"
— som därför inte synes förtjäna betyget
"föga betydande" (del II, sid. 239) — medan
han själv talade för framtidsarbetets och
framtidstrons verkliga livsglädje. I det fallet
var det utan tvivel Hedberg som hade rätt.
Litet betänksam blir man slutligen när Schück,
som annars visar så fin och rättvis
uppskattning av Hjalmar Söderberg, utan vidare
identifierar doktor Glas med denne. Men det
är väl en ren lapsus.
Dock — "dvärgalåten tystnar mot resen
efter hand". Vad jag dristat andraga, är ju
bara ett nytt belägg på iakttagelsen, att en
verklig beundran inte vill se några
ofullkomligheter hos sitt föremål. För oss, som efter
ringa förmåga, direkt eller indirekt, räkna oss
som hans lärjungar, är Henrik Schück
alltjämt den oförliknelige mästaren, den ännu
grönskande gamla kämpaeken i den svenska
humanismens kungsskog. Vad han varit och
är för svenskt bildningsliv i gemen kan i
denna stund inte tillnärmelsevis överskådas.
Först och sist är han den som en gång för
alla lärt oss, att dikt och litteratur omöjligt
kan bedömas fristående från allmänna
moraliska, sociala och kulturella sammanhang. Det
var hans nyskapande insats i den svenska
humanistiska forskningens storartade uppsving
på åttiotalet, ett uppsving som han nu själv
inregistrerat, och vari han har sin egen plats
vid sidan av män som Hjärne, Noreen,
Löf-stedt, 0. A. Danielsson och Esaias Tegnér d. y.
De dolda skatter hans lärdomsmödor dragit
fram i ljuset äro alltför väldiga för att här
ordas om. Men även i fördomsfri
vidsynthet, i varmhjärtad mänsklighet och förståelse,
i ödmjuk och hänsynsfull inlevelse i den
andliga odlingens mest väsensskilda
manifestationer och gestalter är han vårt föredöme, som
vi väl aldrig kunna nå upp till, men som ger
oss en blickpunkt för vår strävan. Ty, som
det heter i den heidenstamska versrad, vari
Schück ser humanismens religion
komprimerad: "Den har tro, för vilken mycket är heligt."
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
