Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Anna Lenah Elgström: Svart parnass. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I stort sett kan man dela upp dessa författare
på tvenne linjer: realister och symbolister.
Realisterna sysselsätta sig med objektiva
skildringar av negrernas vardagsliv, dialekt,
traditioner och arbetsförhållanden.
Walter Whites stora roman "The Fire in
the Flint", som skildrar negerlivet under en
lynchningsepidemi i en liten stad i Södern
(efter material han själv samlat som agent
för The National Association for the
Advancement of the Colored People, i vilken egenskap
han reste omkring i Södern och undersökte
lynchningsförhållandena, ofta med fara för
sitt eget liv), är en sådan realistisk roman,
liksom även Jessie Fausets historia från
en nordlig stad, "There Is Confusion", vari
hon tagit en färgad danserska till hjältinna.
Även Nella Larsen har i "Quicksand" och
"Passing" rört sig på det realistiska området
och i en borgerlig miljö.
Om de flesta av negrernas prosaförfattare
kan man dock fatta sig kort; imitationen av de
vita har på detta fält — där de färgade äro
nykomlingar och icke, som i fråga om sina
sånger och dansrytmer, ha ett folkarv att
bygga på — varit så pass stark, att man i
somliga böcker om livet i borgerliga skikt
nära nog måste ha reda på förut, att de
handla om svarta, för att upptäcka detta!
Men om också vissa av denna yngre
generations författare lyckats eller låtsas glömma
bort det faktum att de tillhöra en
missgynnad ras, ha de bättre bland de moderna
prosaisterna antingen övergivit eller aldrig
deltagit i denna kurragömmalek. De ha insett
att vilja de inte välja att icke spegla något
alls, så måste de spegla — om inte ett
rasmedvetande, ständigt statt i
propagandaaktion, såsom hos de äldre författarna —
så dock det rastemperament de icke kunna
komma ifrån! De tre ovannämnda författarna,
av vilka Jessie Fauset också är en begåvad
lyriker, samt Rudolph Fisher och George S.
Schuyler ha alla bakom sig, om inte
betydande, så ganska intressanta prosaverk,
i vilka rassubstansen bildar kärnan i en livlig
och mustig realism.
På de sista åren och i jämnbredd med den
radikalisering av det yngre författarskiktet,
som depressionsnöden bland de färgade fört
med sig, har radikal ironi och proletär
livsåskådning uppenbarat sig i de färgades
prosalitteratur — som till exempel i McKays
"Home to Harlem" eller Fishers "The Walls
of Jericho", medan George S. Schuyler i sin
bitande satiriska roman "Black No More"
använder sig av typer och karaktärer från
Harlems varieté- och teatervärld.
Symbolisterna åter, bland vilka man finner
de flesta av de färgade poeterna, fördjupa
sig i de svartas historiska förtid och rasdrag,
från vilka de likt Langston Hughes och Jean
Toomer sträva att destillera ut en rasfilosofi,
baserad på en mystisk visdom, vilken rasen
anses ha fått till skänks av sin långa
lidandeshistoria. En strävan, vilken är märkbar även
i deras prosaverk; hos Jean Toomer i "Cane",
hos Langston Hughes i romanen "Not
Without Laughter".
Dessa tvenne unga diktare, vilka pä ett par
undantag när äro de mest betydande av de
färgades moderna poeter, stå också som
representanter för den strävan tillbaka till
dialektdiktningen, vilken tillika med reaktionen
mot den rena propagandan utgör den sista
författargenerationens förnämsta kännetecken.
Men fastän de vända sig mot oförmedlad och
okonstnärlig tendens, har icke deras känsla
av den månghövdade orättvisa, för vilken de
äro föremål, slappats, deras blödande
medvetande om rasens långa lidande är alltjämt
lika levande. Detta säger till exempel bättre
än långa utläggningar följande lilla visa av
Hughes:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
