Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Artur Lundkvist: Diario de Gran Canaria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
puckelrygg. Madonnan har förlorat sin färg
och hennes ögon har blivit blinda. Det är så
längesen Kolumbus böjde knä för henne.
Änglarna vid hennes sida har angripits av
spetälska. Guldytan har flagna) och fallit bort
från den gudomliga himlen.
Hur stor är hans skuld, den där mannen.
Kolumbus? Var det tron som försvann i väster
med hans segel?
Och äventyret, var blev det av ? Havet är
instängt nu, avskilt från oändligheten. Och
lyckan, var blommar den fritt i vår tid? Var
finns väl ett gästfritt folk utan knutna nävar
som bjuder på svalkande drycker, goda
leenden, kärleksfulla sånger och danser?
Nej. du behöver inte svara. Kolumbus!
I drömmen ser jag en kanarisk kvinna som
fäster sin eldgula kjol kring livet med
häftstift: hon trycker in dem ett efter ett runt
höfterna och magen, som om hon vore av trä,
känslolös.
#
Kanarien förlamas av lättja och stelnande
tradition, lider under en meningslös börda av
militarism och byråkrati och dragdrivande
snobbar i lyxbilar.
Sångerna dör bort strax de börjat. Många
hus blir aldrig färdigbyggda, utan övergår
innan dess till ruiner: symboler för
människolivet här, livet som förvittrar likt kalk i
solskenet. Likgiltighetens damm lägger sig
överallt. En dvala, en paralysi utbreder sig. Nästan
alla liknar människor som vandrat sig trötta
i ett osynligt vatten. Önskningarna upplöses,
önskebildningen upphör. När det sker något
sker det utan verklig önskan, sker i tomhet,
med tomhet inunder: önskedöd, känslodöd!
Ett förfärande önskningarnas förfall.
Och en förfärande behovslöshet.
De rika vältrar sig så gott de kan i den
materiella civilisationens produkter. De är
besatta av en fåfängt demonstrativ,
exhibitionistisk lust. Men de saknar djupare behov,
inre behov, känslobehov. De saknar verklig
livshunger, som alltid är en förening av
andligt och sinnligt.
Hela mänsklighetens insats — kultur, konst,
religion, kärlek — består kanske i utfyllandet
av ett ofantligt tomrum. Men här gapar ännu
avgrunden framför en.
Här förstår man bättre Salvador Dalis
målningar i deras vanvettigt syntetiska,
hallucinatoriska spanskhet: husen som befinner sig på
ruinens brant, med deras tragiska spår av en
svunnen skönhet, gardinstumpen som ännu
vajar framför murens fönsteröppning, den
förtorkade sländan eller skalbaggen som skänker
åtminstone ett minne av liv åt förgrunden,
cypresserna som står fanatiska och dödssvarta
i sandens oändlighet, den tomma huden av en
häst som släpar sig ynkligen framåt mot
hägringen av en grönskande fläck, mannen vars
lemmar angripits av elephantiasis och vilar
tungt i kryckornas klykor, konturerna av
begärets bägare som avtecknar sig under den
utmärglade kvinnans hud, landskapet som
förlorar sig i en horisont av svindlande tomhet,
utan ett träd, utan en fågel.
Alla dessa hallucinationer tycker man sig
återfinna materialiserade i den kanariska
solens sken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
