- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
381

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - F. E. Sillanpää: Den nya vistelseorten. Översättning av Ragnar Ekelund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN NYA VISTELSEORTEN

och fortvaro i den mest förtjusande form man
kan tänka sig.

Utsikten från en bostad i staden måste
skildras noggrant, eftersom den inte är alltför
rik, varken i fråga om art eller mängd.
Liksom väggytornas längd och höjd bestämmer
platsen för familjens möbler — ja, nästan på
samma sätt sluter sig de olika delarna av
utsikten till bostadens väsen. Av det som finns,
finns ingenting i myckenhet. Här finns
visserligen ovanligt mycket; så skymtar
stadsparken fram bortom skolgården och ännu längre
borta ser man en alldeles regelbunden
gatu-trafik — jag kan alltså betrakta den på
avstånd och i sidoriktning, vilket är
sällsynt. Även den ändrar i hög grad tonfärg
och valör, då avståndet ökas. Det är som
om bilåkarna och fotgängarna där borta vore
liksom oskyldigare och omedvetnare än när
de skramlar och trampar förbi ens egna
väggar.

Så finns det också en kyrka — till på köpet
det gudshus, där jag oftare än annanstans har
dyrkat de kristnas Gud, där jag till och med
njutit altarets sakrament för första gången.
Dock är den nu för mig ett annat tempel, det
förefaller mera avlägset och även vackrare,
fast zinktaken är desamma och likaledes den
gyllne tornspetsen. Som helhet betraktad är
kyrkan just inte bland de vackraste, men
sedd härifrån, med nedre delen beskuggad
av skolhusknuten, har den ändå för mitt
nuvarande jag något av drömsk renhet över
sig. Jag bor söder om den. Det smäckra,
avlånga tornet är högt och högst uppe
under korset finns ett stort guldklot.
Solskimret flyttar sig alltså under dagens lopp
längs den sida av guldytan som jag kan se
på. En rogivande företeelse som hänvisar till
lagar och evangelier, evigare än de som
inrymmas i dagens stadgar och predikningar.
Där står du, kors, på ditt klot även nu, i detta
höstliga men solfyllda söndagsljus. Det blev

alltså en sådan här klar dag av natten. Och
så oskyldigt det ser ut, detta åbäke till
granträd, som står på gränslinjen mellan gata och
skolgård. Vem vet hur det kommit dit på sin
tid och varför det fått stanna kvar på sin
plats. Och grenarna är visserligen desamma
jag såg i natt. men inte alldeles desamma
ändå ...

Ja — det var ju så att jag inte kunde
somna, förrän dagen alldeles otvetydigt tog
livet av den ohyggliga natten. Först var det
visst stämningskarlen med portfölj och
vittnesman som störde min frid; här på denna ort
är de så allvarsamma och utan mimik, att de
lämnar efter sig en egendomlig känsla av
blackhet och tomhet, även om de inte önskar
göra det. Det var dock annat när den så
välbekanta konstapeln därhemma kom till oss
i liknande ärenden borta i den kära
socknen ... En tillfällighet som denna är
givetvis ganska betydelselös och man glömmer den
mycket snart, men den får ändå ett
"ödesdigert hjul" att rulla. Du tänker på dina
jordiska angelägenheter just så mycket atl
sömnen vägrar infinna sig vid den naturliga
tiden; sömnlösheten bringar med sig nya
tankar, som slutligen rör sig på det rent
andliga planet och’ så vidare. Du har kanske
genom din ovänlighet drivit rumskamraten
från dig, henne som mer än någon annan får
dela det fula och det vackra i ditt liv, och
i nattens stund kan du inte gå till henne och
söka blidka henne. Gjorde du det så skulle
du ovillkorligen erinra dig Kinturi Janne
i Järnefelts bok. han som en gång en
sömnlös natt gick ut ur sin kammare till stugan
och svärjande hamnade vid ölstopet.

Till en början förgår några timmar på
något sätt — du har ju söndagsmorgonens vila
framför dig, och den kan du dra ut på ända
till middagstiden. Men när klockan närmar
sig två eller tre börjar du känna dig lite
kollrig. de! kan inte hjälpas. Kanske inträffar

38]

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free