Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - John Landquist: Psykoanalys och moral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
härskande fördomar; ändock är det just detta
handlande, som fört mänskligheten framåt.
Törngren drar verkligen denna konsekvens:
att utdöma det moraliska handlande, som
medför offer, i denna förskräckliga passus:
"Det finns två slags idealbildning. Den
’friskes’ är en på lång sikt tillämpad
lustprincip, alltså en realitetsprincip, där ’idealen’
är tillfälliga, efemära, anpassade efter
dagsbehoven och uteslutande till för människans
skull, inte tvärtom. ’Neurotikerns’
idealbildning däremot har tappat ur sikte det
ursprungliga syftet att idealen skulle tjäna människan;
han tror tvärtom att människan i vått och
torrt måste tjäna sina en gång fixerade ideal,
vart de än leder en. Ytterlighetsfallet,
människan, som går i döden för sin övertygelse,
kan vara aldrig så vackert, ädelt, ja till och
med någon enstaka gång nyttigt för
eftervärlden –-men visar ändå att denna
etik inte ens (!) fyller det berömda kantska
kravet: om det upphöjdes till allmän norm
skulle ju människosläktet dö ut och därmed
också idealen."
Man vet inte om man skall gitta eller var
man skall börja att vederlägga denna otroliga
dilettantism. Doktor Törngren föreställer sig
alltså att om rättens eller människokärlekens
idéer följdes utöver "dagsbehoven"(?), ja,
ända till livets förlust — "dagsbehovet" kan
för övrigt just medföra det senare — så
skulle mänskligheten dö ut. Nu äro ju alla
ideal, icke minst kristendomens, ytterst till
för mänsklighetens väl, och intet har befordrat
dessa ideal utom ståndaktigheten. Ali orätt
i världen, som föröder människoliv, frodas
just av brist därpå. De som offrat sig ha
ojämförligt mer än andra befordrat människolivets
skonande, förökande och höjande. Men doktor
Törngren menar däremot, att om människorna
i större utsträckning vore beredda att följa
föredömena av Sokrates, Kristus, Giordano
Bruno, vilken sistnämnde, vad möjligen kunde
intressera doktor Törngren, dog för den fria
tankens skull, så skulle mänskligheten dö ut.
Om människorna i gemen vore beredda att
offra livet för att hindra kriget, så skulle
enligt herr Törngren människosläktet dö ut.
Enligt eljest gällande mänsklig logik är väl
snarare att anta att kriget därmed skulle dö
ut. Törngrens tanke förutsätter att alla idéer
till mänsklighetens höjande eller bättre
villkor voro, om de vidhölles, fientliga mot
människosläktet. Det vore alltså lönlöst eller
orimligt att uppställa och vidhålla idéer eller en
plan. Livet skulle sålunda icke kunna existera
annat än genom sin oordning och sin inbördes
förödelse, en tanke som omedelbart motsäger
sig själv och sålunda ej kan kallas rationell,
ett värdeomdöme, som dock är det högsta hos
doktor Törngren.
Man observerar i det anförda också en
annan egendomlighet, som överhuvud
kännetecknar doktor Törngrens framställning och
som ger ett signum på dess egen oordning.
Han talar om att ett handlande kan vara
"vackert, ädelt". Han uttrycker (sid. 344) en
önskan, att diskussionen kring psykoanalysen
skall få "värdigare" former. Han stiger
plötsligt ut i den tomma idealrymden, nyss av
honom förklarad väsenlös eller
människofientlig, och förklarar att barnet måste
känslomässigt inse uppfostraråtgärdernas
"berättigande". Han talar, ehuru eljest förkunnare
av driftens värde, om "den större själsliga
frihet, som utmärker den medvetna
själsverksamheten". Men vad är allt detta tal om
vackert, ädelt, värdigt, berättigande till och
med och frihet för moralteologiskt gyckelprat,
ord utan mening? Doktor Törngren har
absolut ingen logisk rättighet att föra dessa
ord i sin mun. De estetiska och etiska fakta,
som med dem betecknas, äro uteslutna ur hans
livsåskådning. Ty livet består enligt honom
uteslutande av aggressions- och sexualdrifter,
som båda söka sin lust. Själv bekänner han
sig också (sid. 232) till den "hedonistiska
psykologin och levnadskonsten". Men idéer
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
