Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Recensioner - Margit Abenius: Utan framtid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
en klar öppenhet existerar mellan de hemlöst
älskande. Men ingen röd önskan förmår
flamma upp i denna värld. En riktigt trotsig
protest vore otänkbar. "Man har glömt bort
oss", säger Henrik, och det är kanske bokens
medvetet pessimistiska tendens. Dock ger Leck
Fischers skildring illusion av att liv och lycka
finns till, åtminstone som resurser, inom
människorna. Den gamle mannen omhuldar en
dröm att återse sin barndoms Lappland: hans
barn lyssnar artigt oförstående.
Älsklingsdottern Henny har han sett dansa som barn —
det borde ha blivit något särskilt av henne.
Yngsta dottern har den starka moderlighetens
resurser: en vis och genomträngande instinkt
för vad var och en omkring henne behöver,
och med ett kärvt ord stöter hon ut den man
hon älskar ur hemmet för att rädda honom
från förlamande apati. Också hos männen
finns ambition till en ställning,
självständighet. — En viss trist känsla av beklämning
efterlämnar romanen, men det torde också
vara avsikten med dess distinkt framhävda
valörer i grått och svart. Margit Abenius
En journalists minnen
HENRY W. NE VINSON: Åsyna vittne.
Översättning från engelskan av Gösta
Olzon. Bonniers. 6: 50.
Henry W. Nevinson är en av Englands och
följaktligen hela världens främsta journalister.
Han företräder en tradition, som i England
alltjämt vårdas inom den aktningsvärda
journalistiken, men som i vårt land numera
knappast har någon representant. Nevinson är
nämligen en ali round journalist med öppet sinne
för aktualitetens värde men utan att därför
i onödan bränna rökoffer på dess altare. En
djupgående klassisk humanistisk bildning i
förening med en genomtänkt och upplevd
politisk övertygelse gör, att han avstår från
att jaga efter ett rent efemärt nyhetsstoff och
att ban alltid söker behandla sitt material med
nykter kritik.
De minnesanteckningar, som Henry W.
Nevinson utgav förra året och som nu
föreligga i en utmärkt, smidig svensk översättning,
väckte i England den största uppmärksamhet.
Det var inte bara, att det var en av landets
främsta tidningsmän, som i sin ålders höst
berättade om människor och händelser från
sin långa och skiftesrika levnad. Nevinsons
bok uppfattades också, och med viss rätt, som
ett testamente till den unga generationen på
Fleet Street och en erinran om att det
alltjämt i England finns andra och värdefullare
tidningar än sensationspressens vulgärorgan.
Men Henry W. Nevinsons hågkomster äro
ingalunda några ekon från Daily Chronicles
eller Manchester Guardians ledarspalter. Hans
bok är först och främst en ovanligt levande
och fängslande skildring av de fyra sista
årtiondenas engelska och europeiska historia.
Henry W. Nevinson är en ganska typisk
radikal från den senviktorianska epoken och bland
mycket annat är han också glödande pacifist,
vilket inte hindrat honom från att bli en av
Englands yppersta krigskorrespondenter. Ja,
han är inte enbart krigskorrespondent, han är
också militärexpert, och det kuriösa är, att
han trots sin pacifism har en hemlig
klockar-kärlek till allt, som rör det militära.
Han började sin tidningsmannabana som
korrespondent till Daily Chronicle från det
grekisk-turkiska kriget 1897. Sedan fick han
vara med både om boerkriget, balkankrigen,
världskriget, oroligheterna i Ryssland 1906
och inbördeskriget på Irland 1920—21. Under
de flesta av dessa dramatiska händelser var
han nog en ganska besvärlig korrespondent
för de respektive högkvarteren. Som mycket
radikal liberal och närmast hemmahörande på
Labour Partys högra flygel höll han sålunda
med boerna under boerkriget och irländarna
under deras kamp för Home Rule, och i alla
livets skiftningar ställde han sig avgjort
anti-patisk mot allt vad turkiskt hette. För de flesta
av tidens stora fältherrar har han föga eller
ingen respekt. Två undantag finnas dock. Sir
lan Hamilton och sir Henry Wilson finna
båda nåd för Nevinsons argusögon.
Att den förstnämnde med sina utpräglade
litterära och estetiska intressen verkar
tilltalande på Nevinson väcker dock egentligen
föga förvåning. Däremot är det
anmärkningsvärt, att chefen för generalstabens
operationsavdelning 1914, sir Henry Wilson, kunnat göra
ett så pass starkt intryck. I ali annan
samtids-historisk engelsk litteratur är man nämligen
642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
