Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
liska" förbrytelser erinrar osökt om det sätt
varpå man på äller högsta ort i Tyskland för
ett par år sedan sökte motivera vissa blodiga
händelser.
I Henry W. Nevinsons memoarer passera en
rad av Englands främsta statsmän revy. Många
av dem, som Winston Churchill, Lloyd George
och MacDonald tillhöra alltjämt den aktiva
politiken, och för dessa, det gäller särskilt
Churchill och Lloyd George, borde läsningen
av denna bok knappast vara angenäm. Ty
Nevinson är frispråkig och har ett gnistrande
temperament, och han gör ingenting för att
dölja sina antipatier. MacDonald, vars aktier
för närvarande inte stå högt i engelsk politik,
går däremot med heder ur den nevinsonska
skärselden. De beskyllningar för streberanda,
som så ofta riktats mot nationalregeringens
förre ledare, tillbakavisas på det
bestämdaste, och Nevinson pekar på det faktum,
att MacDonald under kriget tillhörde de föga
avundsvärda pacifisterna och att han vägrade
att stödja egna partikamrater i deras
krigspropaganda. Han är och förblir en "mystiker",
säger Nevinson och tillägger, "att man måste
trots allt medge att Ramsay MacDonald ger
detta intryck av personlighet, som icke kan
definieras och som trotsar även den argaste
kritik".
Det finns inte mycket av engelsk nationalism
i Nevinsons arbete. Han besitter ett så
flammande och obönhörligt rättspatos, att tanken
ibland går till Gladstone, och han har oftast
lättare att se sina landsmäns fel än deras
förtjänster. Men åtminstone vid ett tillfälle bryter
hans stolthet över att vara engelsman fram.
Det är när han skildrar sin verksamhet som
sjukvårdare vid en engelsk kväkarambulans
på västfronten 1915: "Så starkt var
national-hatet i de dagarna att de franska och belgiska
läkarna inte ens ville se åt de svårt sårade
tyska krigsfångarna, och de gåvo oss
allehanda gliringar och skällsord för att vi
tvättade och förbundo såren på ’fiender’, som
i våra ögon inte voro annat än människor. Jag
har aldrig sett engelska soldater bete sig så
som deras allierade vid det tillfället, och jag
tror inte de skulle kunna det heller."
Bo Enander
En revolutionsroman
M. A. ALDANOV: Flykten. Översättning av
Ruth Wedin Rothstein. Gebers. 6: 50.
Den i Paris bosatte ryske emigranten M. A.
Aldanovs roman "Flykten" är att betrakta som
en fortsättning av hans tidigare till svenskan
översatta bok "Nyckeln". Tillsammans bilda
dessa båda romaner ett verk av betydande
dokumentariskt värde: de ge en skarp och
intensiv belysning av förhållandena inom den
ryska överklassen vid tiden för den röda
revolutionen och lämna en värdefull inblick
i den döende ryska aristokratiens värld.
"Flykten" ger en utförlig och målande bild
av livet inom de högre borgerliga kretsarna
i Petersburg under det första året av
bolsje-vikernas välde. Aldanovs ställning till den
ryska revolutionen är helt naturligt
skeptikerns. Han skildrar 1917 års revolution
ungefär som en anhängare av 1’ancien régime
skulle skildrat den franska revolutionen. Och
likväl måste man uppskatta hans bemödanden
att objektivt granska den omvälvning som
skedde. Han är förvisso inte blind för det
murkna, det parasitiska och anfrätta hos de
tsarregimens anhängare, som utgöra
persongalleriet i hans romaner. Det är en brokig
samling plötsligt i nödläge försatta borgerliga
representanter — jurister och vetenskapsmän,
politiker och konstnärer, furstar och andra
dignitärer — som här ställes oss för ögonen,
och för bristande förmåga av individuell
porträttkonst kan man ej beskylla Aldanov. Han
känner i grund de människotyper, vilkas öden
han här med den börne berättarens fascination
följer och återger.
Inför fait accompli reagera dessa människor
på olika sätt. De smidigaste — som till
exempel den med infam konst tecknade Berezin —
anpassa sig snabbt efter den nya ordningen;
andra lämna hals över huvud huvudstaden och
söka rädda, vad som räddas kan av en hotad
förmögenhet; andra åter bjuda det nya
systemet spetsen och bilda kontrarevolutionära
konspirationer. Men de flesta resignera, och deras
fatalistiska hållning gentemot skeendet — vare
sig det är mordet på tjekachefen Uritskij, Dora
Kaplans attentat mot Lenin eller terrorns
blodrus — är för oss något häpnadsväckande.
644
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
