Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
sammans med den unga kvinnan, ett brott
mot konvenansen, som får grannarna att av
några skenbara bagateller väva ihop en
fullgången anklagelse. Polisen infinner sig, den
döda ska obduceras och Pressett flyr med sin
älskade. De jagas från plats till plats, irrar
omkring i skogar och bergstrakter. Hon är
hans goda ängel, öm och modig, och sviker
honom inte ens när hon blir berövad tron på
hans oskuld; det står ett extatiskt skimmer
kring deras gemensamma vedermödor, de är
två förlorade människor i samhällets
vildmark. Kedjan av rättvisans enkla men
effektiva representanter fångar snart in dem; han
blir dömd till döden, hon blir frikänd. Han
sitter tre veckor i dödscellen och vinner
därunder allas sympatier med sin försynta
vänlighet. Fängelsedirektören förbannar sin
svåra plikt, men han kan bara sörja för en
oklanderlig avrättning. Galgen iordningställs
och avprovas (den är försedd med falluckor
och offret störtas ner i djupet för att bryta
av nacken i rännsnaran), den ängsligt
beskedlige lille bödeln hålles isolerad ett dygn
för att han med säkerhet ska vara absolut
nykter, fängelseklockan stannas för att inte
fångarna ska kunna veta precis vid vilken
tid avrättningen äger rum. Och Pressett, den
lille läraren som ständigt hungrat efter
kärlek i sitt gråa liv, går de få stegen till
dödsrummet, in i det sista klamrande sig fast vid
tanken att han ska visa sig tapper för den
älskades skull.
Det kan inte anmärkas på objektiviteten,
men ändå är den humana accenten starkt
framträdande i skildringen. Som alla
författare värda att bli lästa av ett par
människoögon tar Raymond parti för människorna i
deras eviga kamp mot sina egna institutioner,
sina egna stelnade samhällsbildningar. Det
levande kravet på lycka, på fruktbar
livsutveckling, har alltid så svårt att hävda sig
gentemot det livlöst absoluta kravet på
rättvisa. "De hade så svårt för att synda", säger
författaren om sina båda huvudpersoner och
den satsen gömmer mycket av deras problem.
Att uppfatta boken som kristligt
moraliserande förefaller mig cyniskt: sådan läraren
Pressetts tillvaro formar sig i förhållandenas
tryckande tristess blir brottet närmast ett
utslag av högre livsdrift; det är inte hans lilla
lärdomsfåfänga som ligger bakom, utan hans
djupaste, väsentligaste mänskliga instinkter.
Romanen om honom har som tragedi
betraktad sin mening däri att han går under genom
sina bästa egenskapers tillskyndan.
Artur Lundkvist
Franska romaner
HENRY DE MONTHERLANT: Ungkarlarna.
Översättning av Axel Claëson.
Bonniers. 5: 75.
ANDRÉ CHAMSON: De besegrades år.
Översättning av Axel Claëson.
Bonniers. 4: 75.
Den som följer med den yngsta franska
litteraturen måste på viktiga punkter revidera
sin syn på det franska kynnet. Fransk
litteratur präglas för närvarande av egenskaper
och gestalter, som man vant sig att
beteckna som ofranska. De ledande unga diktarna
har ett virilt, brutalt, hetsigt kynne; den
kanske mest representative i den yngre
författargenerationen, André Malraux, uppges,
när detta skrives, kretsa i ett eget flygplan
och med egen kulspruta över de vita
rebellerna i Spanien. Sannerligen — om den
krigs-märkta generationen i Tyskland blivit hård,
hänsynslös och brutal, så är den jämnåriga
franska generationen av alldeles samma
kynne.
En föga sympatisk men rätt intressant
representant för detta unga Frankrike är Henry
de Montherlant, som lämnade
skyttegravarna som en andligt och fysiskt ruinerad
man. Han har skrivit hymner till den
moderna sporten och själv uppträtt som
tjur-fäktare, han har i Gides fotspår
experimenterat med alla ståndpunkter men ingenstädes
funnit vila och ro, han är våldsam, nervös,
hätsk. Det oundvikliga sammanbrottet kunde
man studera i hans bok "Aux fontaines du
désir", där han visar sig ha förstått att hans
tidigare livsregel "ëtre à la fois, ou plutot
faire alterner en soi, la Bëte et l’Ange" är
ohållbar, och där han formulerar sin ångest
i den gripande tiraden: "Avoir eu de
Fardeur, de 1’énergie, de 1’audace et n’avoir
pu les mettre à la disposition de quoi que ce
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
