Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
soit, par manque de foi en quoi que ce soit
d’humain."
Montherlant har under senare år
emellertid överraskat sina läsare med ett par stora
romaner, som visar om icke en ny åskådning
så dock en ny behärskning. En av dessa, "Les
célibataires", föreligger nu i svensk
översättning. Det är en segt genomförd psykologisk
analys av två förfallna aristokrater, baron
Elle de Coëtquidan och hans systerson greve
de Coantré. Baronen är starkt degenererad.
Han lämnade sina studier och sin karriär
huvudsakligen därför att familjen måste
flytta till en annan stadsdel och han då fann
det för besvärligt att gå den långa vägen till
föreläsningarna. Nu samlar han frimärken,
sysslar med katter och lever ett gammalt
originals sjaskiga och stillösa liv. Greven
är lika förfallen. När advokaten anmodar
honom att leta fram några dokument, som
möjligen kunde bevisa, att vissa
fordringsägares krav är orättmätiga, grips han av
desperation och avstår hellre från sista delen
av sitt kapital än att försöka göra motstånd.
Båda de kusliga herrarna besöker ibland i
tiggarsyfte en rik släkting, som visar sig i
sitt överflöd vara lika moraliskt förfallen
som de två ungkarlarna.
Det är en hemsk men rätt fascinerande
bok. Med en sadistiskt påtaglig psykologi
avslöjar Montherlant sina figurer, blottar
deras elände, demonstrerar deras
undermänsklighet. Den är ett dokument om den
döende franska aristokratien, som för tanken
till romerska sedeskildringar, och den visar
i sin egen maniska inriktning på förfall och
snusk, att författaren själv är en god
representant för den degeneration han studerar.
Jag vet inte, att jag läst någon bok, som
tydligare sagt mig, att det gamla Frankrike är
dömt att gå under. När. man slår igen boken
med en sista rysning, tycker man sig redan
höra krevaderna på Paris’ gator och se
parlamentarikerna dingla i lyktstolparna på Place
de la Concorde. Montherlant har med en
grym realism — påminnande om du Gärds
i "Mort du pére" — gjort ett snabbt tvärsnitt
och pekat på den ruttna kärnan: "Mina
herrar, så egoistiskt, så omänskligt, så
under-gångsdömt är Frankrike!"
it
Men det finns också andra tendenser i den
nya franska romanen. André Chamson, som
svensk publik redan känner från hans roman
"Vägens män" med dess apoteos av det
oheroiska arbetet, representeras i årets
översättningslitteratur av en roman "De
besegrades år", som rymmer något av folkfrontens
patos. Dess intrig är rätt välfunnen. En
fransk gruvarbetare blir bekant med några
tyska specialarbetare, som engagerats av det
franska bolaget, och han känner snart, att de
är människor som han. En dag kommer en
order: tyskarna skall i Stuttgart hämta några
nya maskindelar, och Carrière, den franske
arbetaren, följer med. Han får under resan
en inblick i det nya Tyskland, som
skrämmer honom. Som fransk demokrat ryser han
inför allt marscherande, alla parader, ali
själlös lydnad, och han blir upprorisk, när
han iakttar, hur oliktänkande utan vidare
häktas och försvinner. Återkommen spår han,
att Frankrike skall råka ut för samma terror
som Tyskland. Ett ögonblick efter
världskriget hade han hoppats. Nu mörknar allt
igen:
"Då hoppades jag ännu på något. Nu är
jag rädd för allt, för att det skall bli krig
igen, för allt möjligt elände. Jag är rädd för
det här året, för dem som kommer efter det.
Nu är vi alla besegrade."
Men Carrière får ett svar av en kamrat, som
rymmer den demokratiska franska livstrons
outrotliga hopp:
"Man kommer aldrig att döda den sista
människan, Carrière. Det kommer alltid att
finnas människor kvar att vänta på den dag,
som ännu inte har kommit. Vilken dag? Den
dag, då man kommer att hysa aktning för
människan i hennes liv och hennes arbete
efter vad hon är värd. Kanske tvingar de
oss att leva i elände, att slåss igen. Och sen?
Sen kommer man för en tid att få oss alla på
knä, som man nu gör med människorna i
Tyskland, driva oss till brutalitet och
högfärd. Låt dem bara försöka .. . Det kommer
alltid att finnas en man, som kan säga ifrån,
att det inte är på det viset man ska leva. Jag
säger en man, men han kommer inte att stå
ensam, var lugn för det. Alla kommer att
följa honom . . ."
Chamsons mycket konstlösa skildring av
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
