Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner - Sven Barthel: Uppgörelse med naturen - Nils Bohman: Episk festivitas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är det närmast en strids- och bekännelseskrift,
en kulturmänniskas uppgörelse med naturen.
Problemet är detsamma, som ständigt
sysselsätter honom: människans kamp för inre
trygghet.
Siwertz känner klotet i det närmaste. Han
är mycket berest och i betydligt högre grad
än de flesta resenärer i stånd att förstå och
få någonting ut av det han upplever, att göra
givande jämförelser i tid och rum. Och hans
uppdrivna språkkonst sätter honom —
likaledes till skillnad från de flesta resenärer ■—
i stånd att finna uttryck för varje nyans i tanke
och känsla.
Boken handlar om upplevelser på
Östersjön, Nordsjön och Atlanten, i Västindien och
Polynesien, New York och Tanger, Lappland,
Schweiz och Sydamerika. Där finns några
bagateller, väl berättade anekdoter som "Också
en spionhistoria" och "Miss Dorothy
Dash-woods underjordiska flod". Och några rent
beskrivande kapitel: en virtuos skildring av en
seglats med utriggarkanot utanför Mbenga
i Fidji och en lika virtuos och dessutom
mycket rolig skildring av en tuppfäktning
i Guayaquil, som ger det tropiska Sydamerika
i ett nötskal. Men de flesta kapitlen formar
sig till resonemang om människan och naturen,
intelligenta, inträngande och mycket allvarliga
resonemang.
För Siwertz är naturen fientlig. Den
utmanar hans stridslust, hans självhävdelselust.
Och vad den kan ge honom utöver den
sensuella stimulansen är kampens glädje, känslan
av den tränade hjärnans och de tränade
musklernas suveränitet och triumfen i avspänningen
efter en segerrikt genomförd strapats. Skräcken
lurar alltid. Inte den primitiva människans
paniska skräck inför det obegripliga, utan den
reflekterande människans djupare skräck inför
naturens råa kraft och moraliska likgiltighet.
Paradiset är för länge sedan förlorat.
Siwertz har ömina ord för små och nära ting,
en ständigt levande längtan mot det livsvarma,
det omedvetna och omedelbara. Men hjärnan
är alltid vaken, reflexionen sticker ständigt
upp huvudet, och reflexionen föder
främlingskap och melankoli. Fatal är det ord han
gärna använder om situationen.
Om hemkänsla i umgänget med naturen
är det aldrig tal. (Överhuvudtaget inte om
umgänge.) Trygghet och ro finns bara i män-
niskors gemenskap. Allt är kamp, fysisk och
psykisk, mot naturen. Idyllen existerar bara
som ett tillfälligt lä under ett skär, vinden
går runt, ödsligheten hetsar på nytt.
Siwertz söker sak med naturen i sin bok,
uppsöker den gärna i dess mest oberörda och
omänskliga gestalt. Havsvidden och
fjällvidden utövar samma sugande, skräckblandade
lockelse på honom. I "Stormnatt på havet",
"Den vita våren" och "Till fots i
hotellalperna" har han allvarliga uppgörelser med
havet och snöfjället. I synnerhet har
skildringen av den nattliga stormseglatsen över
Östersjön en dramatisk intensitet och en frän
lukt av rått och naket liv som gör stark verkan.
Men bokens tyngdpunkt ligger i det
sydamerikanska avsnittet. Under en färd längs
Stilla-havskusten och upp över det tropiska
högfjället i Bolivia och Peru konfronterades
författaren i dubbel bemärkelse med jordens
frånsida, med naturen i dess mest avskräckande
och livsfientliga uppenbarelse. Ett land som
i sin majestätiska anskrämlighet lika gärna
kunde ligga på baksidan av månen, ett land
om vilket ord som öken och sterilitet ingenting
förmår säga och där varje yttring av
mänskligt liv ovillkorligen blir patetisk. Siwertz har
fångat stämningen i en handvändning, när han
talar om "de små fattiga stationerna, där
ödsligheten bara slår en hårdknut på sig själv"
eller när han säger om de dagliga
jordbävningarna att "det var som om det kurrat
i magen på en mumie".
Dessa fem kapitel, stilistiskt glänsande,
fyllda av klok och vassögd iakttagelse och
rika på slående synpunkter, hör till det allra
bästa i modern svensk reselitteratur.
Naturen är människans fiende, aldrig
riktigt kuvade träl eller mycket flyktiga
älskarinna, men människan är människans glädje.
Det är ungefär den kontenta man kan dra ur
"Jorden min hobby". Det är en mycket
personlig och alltigenom stimulerande bok.
Sven Barthel
Episk festivitas
BENGT ÖSTBERG: Herrens lilla plantering.
Bonniers. 5: 75.
Den berättande dikten är ett nästan
uttorkat träd bland Helikons blomster. Prosa-
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
