Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1936 - Recensioner - Nils Bohman: Episk festivitas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
berättelsen har skjutit upp kraftiga stammar
omkring det och sugit musten ur jorden för
det, och lyriken har tagit det som blivit över,
så att det nästan lever på barken. Då och då
skjuter det visserligen ett skott, men det
verkar, som om det mest skedde på försök. I
England har Masefield arbetat på dess
renässans, i Tyskland har Thomas Mann försökt
återuppväcka den, och på svenska har Jarl
Hemmer gjort en minnesvärd insats till dess
fromma. Men det är ingenting i jämförelse
med vad som produceras på andra områden,
och när en nyutkommen hexameterdikt på
omkring 150 boksidor pockar på
uppmärksamhet, är det därför med en viss nyfikenhet
man tar den sällsynta fågeln i handen. Och
man frågar sig ovillkorligen, varför inte
prosan utan versen tillgripits, när tiden i alla
fall tydligt föredrar prosan.
Om man granskar Bengt Östbergs "Herrens
lilla plantering" från den synpunkten, kan
man till en början konstatera, att innehållet
går att referera på vanlig normalprosa, utan
att det stöter.
Handlingen är förlagd till nordöstra
Småland, där den utspelas under loppet av
årtiondena närmast före kriget. Det är
frikyrklig miljö, som skildras, ofta grymt karikerad
men på det hela uppfattad med en
humoristisk fryntlighet, som inte gör framställningen
helt orättvis. Man erinras om Albert
Engström, när man läser skildringen av
"apostlarna" på den stora samfundsagapen — ett
mästerstycke av festlig komik. Berättelsen står
alltså fjärran från förståelse av frireligiös
mentalitet, men den har i stället förståelse
för det vardagligt mänskliga, och det försonar
en del.
Det som framför allt fängslar, är
människoskildringen. Den är frodig och saftig,
understundom strålande, och fast den ibland
tangerar och överskrider grovkornighetens
gräns, är den dock, när den är som bäst,
realistisk i ordets bästa mening. Fader Olaus
själv, den fromme läsaren med närigheten lika
utvecklad som gudfruktigheten, är tagen på
kornet i sin robusta mänsklighet, där
religiositeten utgör den formella ramen kring
ganska materialistiska
specerihandlarbekym-mer. Hans gudliga suckar blir ofta suckar av
mätt belåtenhet efter en god middag, som Den
Högste förunnat en av sina utvalda. Hela hans
hus — de tre döttrarna med den praktfulla
Jöjja i spetsen och den lille sonsonen Magnus,
lämnad till uppfostran hos farfadern, sedan
fadern rymt till Amerika och modern gift sig
på annat håll, har setts och målats med
psykologisk festivitas. Skildringen av pojkens
uppväxtår är helt enkelt ypperlig — hans
successiva inlevelse i verkligheten är
uppfattad med ömhet och galghumor i en lustig
blandning. Och greppet med "den heliga
tavlan" som berättelsens ständigt
återkommande symbol är utmärkt funnet.
"Herrens lilla plantering" är alltså en bok,
som i egenskap av ren berättelse har många
förtjänster. Men den är inte en vanlig
berättelse. Den är skriven på vers. Och när man
skall bedöma, om versen varit befogad som
språkligt uttrycksmedel, måste man först och
främst påpeka, att den är ledigt men slarvigt
behandlad. Man störs av obetonade ord i
början på var och varannan versrad — det
gäller ju hexameter — och man störs också
av förkortningar, som förmodligen avser att
utgöra motsvarigheter till elideringarna i
klassisk vers, till exempel "störr" i stället för
"större", vilket återkommer på flera ställen.
Men — och det är den viktigaste invändningen
— i en berättande dikt får man förutsätta, att
ett lyriskt element utgör undertonen, så att
berättelsen glider fram över en
stämningsbotten på annan nivå än dess egen. På samma
sätt som en solljus, mörk eller molnströdd
himmel välver sig över fåglarnas flykt och
trädgrenarnas svävande rörelser, måste i den
episka dikten en oföränderlig, djup bakgrund
avspegla den rörliga handlingen. Man kan
hänvisa till Runeberg, som aldrig försummade
den saken. Jag vill inte förneka, att "Herrens
lilla plantering" understundom får denna
lyriska dimension, som skiljer den från en
vanlig prosaberättelse, men stora partier verkar
dock versifierad prosa. Vardagsstämningen
har ofta blivit alltför påträngande i sin orent
prosaiska form. Frågan är, om inte
berättelsen borde ha skrivits på prosa. Det är
åtminstone den uppfattning, jag kommit till, sedan
jag ett par gånger läst igenom boken med
stegrad uppmärksamhet på det överstoffliga
elementet. Nils Bohman
802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
