Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTAT ÄR OCKSÅ RÖTT
Du rider på teser, sade kamrat Emma, vår
partisekreterare. Du vet hur det är inom vår
ledarkader. Vi saknar för resten band med de
intellektuella, med studenterna. I detta land
måste vi räkna med studenterna, därför att
deras procentuella antal och inflytande är
stort. Tänk på att Lenin var student.
Instämmer, sade jag. Jag drevs av någon
för mig själv oförklarlig längtan att hjälpa
den ännu okände. Kamrat Emma och jag
tycker nästan alltid detsamma. Jag beundrar
henne, ja, jag kanske skulle säga att jag älskar
henne. Hon är så mild och vek och
moderlig och ändå så stark. Det var hon som
räddade partiet vid förra brytningen. Jag har
sett henne sy kläder åt sina små barn — och
sett henne gå i täten för vår demonstration
och svänga fanan med knytnäven mot
läderbältet på sin uniform. Hon är ingen hämmad
kvinna, hon är stor och vid och öm — som
revolutionen.
Vi överläde länge om Harald Jörn. Till
slut blev det beslutat att ta emot honom på
prov. När vi gick, följde jag kamrat Emma
ett stycke.
Du vet hur det är, sade hon. Jag ber dig
ta hand om honom — och ta reda på allt om
honom. Det är nödvändigt. För det uppdraget
är du bara rapportskyldig till mig. Jag tror
att det är en kraft.
Det tror jag också, sade jag.
*
Han kom. Han kom på vårt kommunmöte
och blev medlem där. Han hade ett
egendomligt ansikte, en smula för brett. Han var
egentligen ful, men jag tyckte han var vacker. Jag
satte mig bredvid honom. Redaktör Åkerberg
hade redan meddelat honom att han var
antagen, och att han fick dra sig fram bäst
han kunde ekonomiskt tills vidare. Harald
skrattade och sa att han var inte kinkig.
Jag talade med honom. Hans röst var djup
och manlig, han måste bli en god talare,
tänkte jag, bara han får övning. Han bar inte
sin studentmössa när han kom, utan en grå
hatt. Senare satt vi under uppehållet och
drack kaffe tillsammans. Jag sade att jag var
medlem av arbetsutskottet och partistyrelsen
och arbetade i redaktionsutskottet ibland.
Ser du, kamrat Anna, sade han, jag
kommer upp till er här för att se om jag blir
besviken på er. Min far är präst — ellei har
varit — och jag skulle väl blivit något ditåt
j ag också ... Men j ag tycker det går inte ihop
med tiden. Allt förefaller mig för gammalt
nu, för gammalt och ointressant. Livet är på
något sätt smaklöst och avlövat. Ja, du märker
att jag talar som en hopplös estetiker — det
kommer att ta lång tid att få mig ut ur det.
Men det dröjde ju inte länge förrän jag
upptäckte vad det var jag fick lära mig. Mycket
var bra — ja, man kan nästan säga att den
borgerliga vetenskapen arbetar utmärkt med
var sin sak, men den saknar alldeles
förmågan — eller viljan — att koordinera. Det
är därför som det vid samma universitet finns
både lärostolar i religion och jämförande
biologi, romersk rätt och modern sociologi.
Egentligen är det roligt när man tänker på det. Var
och en bygger sitt lilla torn, fastän det ena
upphäver det andra. Det var det som förde
mina tankar på revolutionen och dess lagar.
Jag skulle vilja bli professor i revolution, sade
han och skrattade.
Du kanske blir det, sade jag.
Hur tycker du det är att arbeta med den
här saken? frågade han.
Det är det enda som finns för mig, sade jag.
Han berättade om sin far. Jag fick en
föreställning om en vresig och storväxt man
med rött skägg som varit präst en tid men
sedan gripits av religionsgrubbel. Jag kom
att tänka på Tolstoj. Jag märkte att han
talade med stor respekt om sin far. Sin mor
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 17 17:05:21 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-1/0015.html
