Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
kärnan, klippan, trots sin vekhet, kring henne
kommer partiet alltid att vara starkt. Hon
intar nästan omedvetet den riktiga ställningen
till alla våra problem, och det är därför att
revolutionen hos henne inte är förnuft, utan
känsla.
Äntligen fick jag ett brev från Harald.
xxx i xxx.
Kamrat Anna!
Dateringen ser mystisk ut för dig, men den
är nödtvungen. Jag har det bra och är inne
i ett trevligt och spännande arbete. Kan inte
skriva om det förrän senare. Här är en
härlig natur, jag börjar få upp ögonen för den.
Vidare har jag tänkt en del tankar som jag
vill att du skall få del av. Kanske kommer
du att tycka om dem, kanske kommer du att
inte tycka om dem.
Det är frågan om ställningen till idén, om
förhållandet mellan idén och livet. Jag har
sett bevis på att det finns väldiga
människogrupper vars enda möjlighet till liv är att
haka sig fast i en idé. Detta är en ohygglig
utveckling. Det måste vara något fel här.
Många i vårt eget läger har fått sina ögon
förblindade i samma riktning och menar att
massornas liv måste baseras på en idé. En idé
om framtiden. Det vill säga deras liv blir
aldrig något riktigt liv, det är bara en
sekundär fas, en övergående episod av deras
tids-existens, medan deras själsliv kastar sig fram
i andra generationer framför dem. Det är
en heroism i detta, men det är en olycklig
heroism. Trösten för en fabriksslav att hans
barn eller barnbarn skall befrias från hans
eget öde är egentligen en förbrytelse.
Framtiden är något automatiskt. Den skulle
egentligen inte angå oss därför att den är
oundviklig som solens uppgång. Läran om
framtidens lycka är en försnillning från massorna,
ett sätt att ständigt uppskjuta och förskjuta
livets tyngdpunkt till något ännu icke uppnått.
Om du tänker djupare efter, skall du förstå
att denna framtid aldrig skall upphinnas, den
färdas lika fort som livet.
Kan nu en stat, vars huvudidé är den om
den lyckliga framtiden, rättfärdigas om man
ser på den alldeles förutsättningslöst? Jag
skulle säga: Nej. Massorna måste tillförsäkras
egenliv. Jag tror att de där entusiastiska,
nästan patologiska, samfällda stormanloppen
mot framtiden är en försnillning från livet,
ty de måste nödvändigtvis träffa tomma luften.
Jag vet att du invänder; Själva framstöten
medför lycka. Jag är inte övertygad om det.
Denna ström av livsenergi mot en illusion
kan inte annat än försvaga intensiteten på
andra områden, exempelvis på det sexuella,
eller på förmågan att uppleva jorden,
tillvarons timmar. Jag har stått ansikte mot
ansikte med massor, liksom förklarade och
uppträdda på samma tråd av heroisk
fram-tidssolidaritet, men jag har känt det som en
beklämning. Ty denna rörelses omåttliga kraft,
denna längtans envishet talar om att deras
förmåga eller möjlighet att leva sina egna
timmar är ingen. De vill bort, in i framtiden,
det vill säga in i döden. För individen är
framtiden döden.
Vår rörelse vill befria massorna. Denna
befrielse är tills vidare oklar. Jag tycker den
börjar förväxlas med inkopplandet av
massorna i nya idéströmningar om framtidens
guldland. Så går det från fattigdom till
armod. Jag måste säga: Det folk som
arbetar för sina barnbarn och har detta som
enda gräns mellan sig och förtvivlan •— det
folket är ett olyckligt folk. Ty barnbarnen
får sina problem, de kommer att jaga efter
sin framtid på samma sätt. Om inte någon
skingrar deras illusioner.
Så är jag ständigt på jakt efter nytt, du min
lilla Anna. Jag hoppas snart komma hem till
dig. Kanske skall jag skicka ännu ett brev
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
