Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTAT ÄR
innan dess. Du kan ju fundera på det här tills
jag kommer tillbaka.
Handslag
Harald.
Detta brev förvirrade mig en del. Jag läste
det flera gånger. Dessa tankar stämde inte
alls med vår teori — för resten tror jag ingen
formulerat dem före Harald. De verkade på
mig som en plötslig strålkastare i mörkret.
Jag tänkte för och emot, för och emot under
flera arbetsdagar. Men om nu hela livets lycka
ligger i att arbeta för framtiden, för
kommande släkten? tänkte jag. Jag funderade på
det, försökte satta mig själv in i den tanken.
Men hur jag grubblade, var framtiden dock
som ett töcken för mig. Jag märkte mina
kamrater omkring mig, maskinerna, väggarna och
golvet, mindes träden ute, solen, gatorna och
Harald. Och då var det som om jag förstod
det där: Framtiden är något automatiskt.
Jag är ängslig för hur Harald skall ställa
sig till bristningen inom partiet. Han som är
så oblidkelig, skall han finna Peters ställning
riktigare än vår i förhållande till vår
grundteori? Det kunde jag knappast stå ut med.
Men han kanske inte vet så mycket om det
här ännu.
*
Så brast det löst. Emma kom rusande in
i kommunexpeditionen och ropade: Nu är de
här! Vi måste försvara tidningen!
Vi rusade upp på tidningen alla. Vi
tillkallade per telefon tryckeripersonalen, som är
med oss, och lät budkavlen gå till
stormgrupperna. Peter var redan vid porten med ett
tjugutal av sina anhängare. Vi vill tala med
kamrat Åkerberg, sade Peter, släpp in oss.
Vi släpper ingen in, sade Åkerberg. Du är
en provokatör.
Då stormar vi! skrek Peter.
OCKSÅ RÖTT
Det blev ett förfärligt tumult. Vi slog
tillbaka Peters anhängare allteftersom de lyckades
tränga sig upp i trappan. Stolar och bord
vräktes ned över dem, i min upphetsning
skulle jag kasta en skrivmaskin på Peter då
han lyckades tränga sig upp nästan till oss.
Någon tog fram en revolver och sköt
skrämskott. Emma tog skrivmaskinen ifrån mig. Då
kom våra stormgrupper och de gjorde hastigt
rent hus. Peter sprang efter polisen.
Alltsammans kändes som en lättnad, nu var det
äntligen slut med det förstuckna hatet och de
många hemliga intrigerna. Nu hade vi klara
linjer igen. Vi uppstämde spontant
”Inter-nationalen”, medan polisen hörde på. De
kunde ingenting göra, det var ju vår interna
angelägenhet vi ordnat när vi kastade ut
Peter. Vi tillbragte natten på tidningen för att
kunna vara med om något nytt anfall skulle
göras.
Nästa dag fick vi höra att Peter bemäktigat
sig kommunens kassa och övriga tillbehör och
kastat ut den hälft som gick med oss. Men det
gör oss ingenting, hellre det än oklarheten
förut.
Men dagen därpå var jag trött och ledsen.
Alltsammans tycktes mig småvuxet och
hopplöst. Hur skall någonsin världsrevolutionen
lyckas då människorna är så små? Det hela
tycktes mig planlöst och grått. Nu är vi
återigen en liten grupp som sluter upp kring
kärnan, hälften av vår skara måste vi nu
kalla överlöpare och provokatörer — samma
namn som de hädanefter kommer att ge oss.
Och de anser sig väl ha rätt på samma sätt
som vi gör.
Endast kamrat Emma är hoppfull. Hon
tycks leva långt i fjärran, i andra solriken
som inte känt vår tids famlande. Och när jag
tänker på det, strömmar Haralds ord i brevet
genom mig: Framtiden flyr lika fort som
nuflödet.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Sep 17 17:05:21 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1937-1/0021.html
