Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
Nu kommer han snart. Jag är full av oro,
jag undrar om han fortfarande skall tycka om
mig. Det är en fullkomligt främmande känsla
som bemäktigat sig mig, jag är varken lugn
eller fri när jag tänker på honom, det slår
röda vågor genom mig och jag tycker allt
annat är betydelselöst i jämförelse med hans
hemkomst. Min far har utträtt ur partiet, han
grubblade länge över sprängningen och sa till
slut till mig: När det blir så invecklat att
inte en vanlig arbetare kan förstå hur det ska
vara, då är det bäst att jag går ur . . . Och
därmed gick han in till sig. Han tar det hårt,
han har varit medlem i trettio år och hängt
med i två sprängningar. Men jag vet att hos
honom kan jag ingenting göra för att
övertyga, jag skäms en smula för honom för vår
bristfälliga solidaritet.
Och så har jag honom igen. Plötsligt står
han där skrattande i dörren och mitt hjärta
tar ett hopp. Mor går ut och lämnar oss
ensamma och han kramar mig, så han kramar
mig! Stark och solbränd har han blivit där
nere i södern.
Jag har nog längtat en smula efter dig,
säger han. En liten smula, just så mycket som
är etiskt riktigt.
Och han skrattar varmt och länge och
kysser mig mitt på munnen.
Vad har du gjort? frågar jag, var har du
varit?
På äventyr, svarar han och berättar
alltsammans. Jag sändes ut på ett företag till ett land
där det råder diktatur för att organisera en
strejk och jag var en sådan där mystisk person
som i tidningarna betecknas som X. R.
Var det farligt? frågade jag.
Det kan man säga. Hemliga personer brukar
försvinna om de upptäcks — och det angår
ju ingen i det offentliga.
Lyckades du?
Det kan man både svara ja och nej på. Jag
lyckades kanske övertyga en del på den där
fabriken — och för var och en jag övertygade
blev jag själv mindre och mindre säker på
om vi valt de riktiga metoderna. Vi har ju
så stora och höga exempel från Ryssland, vi
arbetar på samma sätt som de gjorde då. Men
tiden är inte riktigt som då. För övrigt, Anna,
blev jag kusligt berörd av en sak som jag inte
kan glömma.
Vad då? frågade jag och kände att han
strålade ut oro.
Jo, den erfarenheten att massmänniskan är
så mjuk. Jag träffade flera av våra gamla
partigängare som gått över till motsatta lägret
sedan de bearbetats av delta lägers
agitations-apparat ett år. Nu trodde de fullt och fast på
det nya och var villiga att offra livet för det.
Det gamla, vår tro på vår seger, var dem lika
främmande som döden. Förstår du, det finns
tusenden av genomsnittsmänniskor, redbara
och i allt att räkna till de präktigare
människorna, det finns tusenden, ja, millioner av
dem som inte kan motstå en skicklig
propaganda. Man kan få en million människor
att fanatiskt omfatta en tro på vad som helst,
bara man agiterar skickligt. Det är
fruktansvärt. Vi räknade med denna egenskap ganska
kallblodigt, eftersom vi antog att vi hade den
starkaste propagandan. När det andra lägret
skaffat sig starkare propaganda än vi, kommer
vi att ligga under. Jag trodde innan jag
började det där jobbet där nere att ett ideal, ett
upphöjt mål som tron på världsrevolutionen,
skulle skilja sig från alla andra mål i massans
hjärta. Men det gör det inte.
Nu är du nog för pessimistisk, sade jag.
Men låt oss inte tala partisaker mera nu, det
kan vi göra längre fram. Har du inget annat
att säga mig?
Jo, det kan du lita på, sade han och
närmade sig mig med den där guldvarma blicken
i sina ögon. Jag har mycket att säga dig . . .
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
