Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HJÄRTAT ÄR OCKSÅ RÖTT
Det råder stark missbelåtenhet ute i landet
över sprängningen. Det ser alldeles ut som om
vi aldrig skulle kunna få riktigt fäste hos
arbetarna, om det skall fortgå så här. Emma säger:
Se framåt! Det här landet är oarbetat och
genomdränkt av borgerlighet. Men bara vi
bevarar grodden ren skall en gång en stark
planta växa därur — ger vi efter dör
alltsammans. Jag oroar mig mer för Harald än för
rörelsen, jag tycker inte om hans utseende.
Det är som om han gick och led av något,
ibland svarar han tankspritt. Han höll ett
glänsande tal på styrelsemötet sist i
kommunen, avlade en summarisk rapport utifrån,
men jag hade hela tiden en känsla av att han
ansträngde sig, att han inte var med riktigt.
Men de andra märkte ingenting.
Och en kväll kom han till fabriksporten och
väntade på mig och vi gick hem tillsammans.
Han såg så lugn och glad ut att även jag blev
glad.
Jag har något viktigt att tala med dig om,
sade han då vi kommit upp på mitt rum. Vill
du sitta och vara riktigt snäll och höra på nu.
Det gäller vårt förhållande.
Jag visste det, sade jag och försökte hämma
hjärtats bultande. Du tänker gå ifrån mig?
Det beror på, sade han. Det beror på dig.
På mig? sade jag och försökte göra rösten
fast.
Jag står inte ut längre, sade han. Jag
lämnar partiet. Jag lämnar rörelsen. Jag tror inte
längre så som förut. Och jag vill vara ärlig,
jag vill inte fortsätta med halva min varelse
när den andra halvan redan vänt sig åt annat
håll.
Det hade jag inte väntat. Jag försökte göra
invändningar, men han fortsatte: Jag har
liksom kommit underfund med att den mänskliga
lyckan är så relativ, så oerhört varierande.
Jag vill inte vara med om att påtvinga
mänskligheten en viss utgångspunkt som skulle
nödvändiggöra standardisering och schematisering
av livet. Jag vet att detta inte kan undvikas
i början när det gamla är störtat, men
likafullt kan jag inte sätta min hand till
standardisering. Och så är det ju så att jag, för att
kunna arbeta vidare, verkligen måste tro på
att mänskligheten genom en social revolution
kunde bli mycket lyckligare. Jag tror inte
detta längre. Jag har börjat mena något så
absolut olika med lycka mot mina kamrater.
De tycker att en arbetare som har bra lön,
bor bra och deltar i en kollektiv stöt för att
förändra samhällsformerna absolut är en
lycklig varelse. För mig är en sådan lycka inte
längre tillräcklig. En människa som endast
behöver dessa uppräknade saker för att bli
lycklig, en sådan människa måste jag anse
vara totalt meningslös. Han har fått livet till
ingen nytta. Jag vill inte hjälpa till att utmåla
för folket att en sådan lycka är den verkliga,
när jag inte själv tror på den. Naturligtvis
sympatiserar jag med partiet och med
arbetarklassens strid, som man måste sympatisera
med den största och bästa delen av
mänskligheten, men jag är inte säker längre. Det har
gjorts så många misstag. Jag har lust att leva
en tid utan varje tro, utan varje navelsträng
som binder mig vid någon så kallad bärande
idé. Det kanske inte finns några bärande idéer.
Det vill säga, de finns, men vart de bär är
osäkert. Det har kommit för mig att alla
revolutioner bara har flyttat upp
mänskligheten i en annan sorts lidande än det de
levde i förut. Det kan vara betydelsefullt
nog, men det täcker inte vårt arbete. Vi har
organiserat det enskilda, exploaterade lidandet,
samlat det och magasinerat dess tryck tills det
en dag sprängde sig fram till en ny form. Nu
är det enskilda lidandet ett kollektivt lidande.
Förut var det den enskilde utsugaren som lade
tvånget över arbetaren. Nu är det arbetarens
kamrater i form av staten som gör det. Läget
är nytt, men på samma gång rätt lika. Nu
tycks det mig inte vara omöjligt att nästa
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
