Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Sandgren: Hjärtat är också rött. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV SANDGREN
revolution åter skall slå sönder formen,
kanske inte för att gå tillbaka till det individuella
igen, men likväl för att pressa sig fram i en
ny fåra. Det blir massan, arbetaren, som får
leverera svett och blod för varje gång, det blir
han som får utstå allt det svåra. Om han kan
ha tröst av att intala sig att det är hans egen
stat som åsamkar honom lidande, så är han
kanske lika lycklig som hans far var över
att han inte hade någon del i den då
förhärskande staten. Jag vet inte om det är
lyckligt för människorna att ideligen
sysselsätta sig med samhället. Samhället måste
förbli det periferiska — det centrala förblir
säkert jaget. Och dit har jag kommit nu . . .
Jag kände hur mina ögon fylldes med tårar
som jag förgäves försökte blinka bort. Jag
hade inte gråtit på många år. Hans ord
genomborrade min själ som med glödande järn.
Om vi inte kan tro på någonting, hur ska
vi då kunna leva? frågade jag och försökte
göra stämman fast. Jag anade att du skulle
börja tvivla. Det är för att du inte kommit
nerifrån, för att du inte är kroppsarbetare
från början.
Harald log.
Så enkelt är det kanske inte, sade han.
Snarare är det därför att jag gjort en högst
materialistisk upptäckt: upptäckten att jag
bara har detta liv att leva. Och jag tycker
livet är så stort och vackert — det finns så
mycket att göra, att tänka, att uppleva
utanför de abstrakta teoriernas kyrkorum. Jag har
inte råd att leva i en hägring längre.
Om du visste så ledsen du gör mig, sade
jag. Jag kan aldrig upphöra att tro på vår
sak.
Det är inte meningen att du skall det heller,
svarade han och kom och tog mina händer.
Det har jag aldrig begärt av dig.
Vad begär du då?
Hör på, sade han och började gå omkring
i rummet. Jag har fått erbjudande om en plats
på vilken jag åtminstone kan få ihop till min
egen mat. Det är inget vidare i början, men
sedan ska vi nog kunna klättra på den
borgerliga skalan, du och jag, bli dästa och ha
blomkrukor i fönstren. Men först ska vi leva . ..
Jag vill att du gifter dig med mig.
Vad ska det tjäna till? frågade jag. Vi har
det ju bra som vi har det. Det skulle bara
kosta mera.
Ja men, Anna, jag vill ha dig för mig själv
åtminstone tiden när du är ledig från arbetet.
Vi två och en liten vrå med böcker, kanske
en grammofon. Och när vi blir rika reser vi
till Rivieran.
Jag måste skratta mitt i all min upprördhet.
Det var så lustigt det där, att höra honom
säga ”rika” och ”Rivieran” på sitt
oefterhärmliga sätt, så att båda orden verkade kolossalt
löjliga.
Tror du vi kan hålla ihop, när vi inte längre
har samma tro? frågade jag. Och i detsamma
tänkte jag på vad Emma skulle säga om
Haralds avfall. Emma, som var så mild som
människa men hård och oförsonlig när det
gällde revolutionen.
Kalla inte den här idén för tro, sade Harald.
Vi har en bättre tro, tron på våra egna liv,
på ungdomen och vår egen härliga fattigdom.
Det är vad vi har att tro på, Anna, och det
räcker.
Han förstummade mig, han var som en
stormande vind omkring mig. Jag vet inte allt
vad han hittade på för att visa mig sin ömhet.
Jag kände mitt hjärta som ett överfullt kärl
strömma över emot honom och jag kunde inte
låta bli att tänka: Våra hjärtan är också röda,
men det är inte partifärg, det är av liv ...
Och jag tänkte inte längre på om mitt
handlande var etiskt riktigt ur proletär synpunkt.
Evig kommer kampen att vara mellan
partiet och livet.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
