Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erich Wittenberg: Nation och historia - Anmälda böcker - Oncken, Hermann, Nation und Geschichte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERICH WITTENBERG
ge innehåll åt mänsklighetstanken tack vare
sin historiska tradition, om blott dess politiska
enhet blir verklighet. Fichte förblev alltså
alltid världsborgare, trots att han vanligen
utpekas som extrem nationalist. Inte mindre
utmärkes Hegels historieuppfattning av en
djup förståelse för folkens nationella egenart
och idéernas makt i det historiska skeendet.
De kosmopolitiska dragen hos Herder
återfinnas hos de tyska romantikerna. Enligt
Schlegel är tysken av naturen ”ämnad till
intet mindre än att förena de olika nationernas
goda egenskaper, att tänka och känna sig in
i dem alla, och sålunda vara den
kosmopolitiska medelpunkten i den mänskliga
tankevärlden”. Lika entusiastiskt uttrycker sig Adam
Miiller, när han anvisar tyskarna uppgiften att
”värdigt och med intresse följa andra
nationers strävanden”. Men ännu omedelbarare kan
man spåra Herders inflytande i den tyska
historieskrivningen. Luden är den store
popu-larisatorn av Herders och Fichtes nationella
idéer och därigenom av stor betydelse.
Påverkad av Herder författar serbern Karadzic
den första serbiska grammatiken och samlar
sitt folks folkvisor. Dessa verk mottas med
stort intresse från tysk sida. Ingen mindre än
Jakob Grimm översätter dem till tyska. De
serbiska folkvisorna väcka till och med Goethes
uppmärksamhet, och han underlåter inte att
uttrycka sin beundran för dessa primitiva
känsloyttringar hos ett ungt folk. Ranke
utarbetade sin serbiska historia under inflytande
av Karadzic, som han personligen lärde
känna i Wien. I detta verk bygger han upp
den serbiska utvecklingen på grundval av
hjältevisornas episka stoff och passar i stora
drag in den i det stora europeiska
sammanhanget. Det bör betraktas som ett gemensamt
arbete av Karadzic och Ranke. Som Oncken
framvisar, ser Ranke i serbernas uppvaknande
nationalitet ett nytt, värdefullt led i den
kristliga folkgemenskapen, vars nationella
själv
ständighet är en världshistorisk nödvändighet.
Även Friedrich List, som i tal och skrift
predikar utnyttjandet av det tyska folkets
produktiva krafter, är dock i grunden förankrad vid
den tyska idealismen, vars förverkligande låg
honom så varmt om hjärtat.
Herders tankar ha fått stort erkännande
långt utanför Tysklands gränser. De äro
faktiskt ursprunget för de starka
nationalkänslorna hos de unga folken. Palacky har
översatt Herder, och i sitt historiska verk, som
skrevs på tyska, skänkte han först tjeckerna
deras nationalmedvetande. Kollar — hans
store medkämpe — studerade hos Luden,
deltog 1817 i Wartburgfesten och uttryckte i sin
beskrivning sin beundran ”över själen och
andan i denna härliga nationalfest, där
religiositet och patriotism förenades i endräkt”.
Luden själv lutade starkt åt
”Burschenschaft”-rörelsen, vars nationella grundtendenser
överfördes till det tjeckiska livet genom Kollar
och hans anhängare. Polens störste historiker
— Joachim Lelewel — har likaledes erkänt sin
stora skuld till Herder, vars arv har utnyttjats
av Polens alla nationella historieskrivare.
Tysk-norrmannen Steffens, som återigen
inverkat starkt på Grundtvig genom sina
föreläsningar i Köpenhamn åren 1802—03, har
själv känt livskraften och rikedomen i
Herders idéer. Även den italienske frihetskämpen
Mazzinis verksamhet vore omöjlig utan
Herder. Liksom dessa män utgår också den
radikalaste förkämpen för en finsk
nationallitteratur — Johan Vilhelm Snellman — från
Herders, Fichtes och Hegels tankar, när han
framställer språket som den andliga gemenskapens
sanna uttrycksmedel, likaså Elias Lönnrot, när
han skapar ett nationalepos av bibehållna
fragment och på detta grundar sitt krav på
en finsk nationalstat. I motsats till Herder
saknar emellertid Snellman en djupare
historisk inställning, som förmår spåra de
gemen
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
