Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Kopparsmeden Alexander - Anmälda böcker - Stolpe, Sven, Kopparsmeden Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RONALD FANGEN
dom bakom vilka man gömmer sig och tar
skydd. Den som försöker att rucka på
åsikterna, överbevisa en om deras oriktighet eller
otillräcklighet blir betraktad som en fiende,
en inbrottstjuv. Därför ser man också att
människor som diskutera i nio fall av tio göra det
inte för att lära, inte för att förstå andras
uppfattningar, utan för att befästas i sina
egna, för att segra. Och de bli förnärmade och
grälsjuka om diskussionen går dem emot.
Rädslan för att låta sig överbevisas och
korrigeras är det andliga livets fara och sanningens
farligaste fiende.
Sven Stolpe har fått höra åtskilliga hårda
ord för att han skall ha haft så många
ståndpunkter under loppet av sitt relativt korta,
men vakna och intensiva liv. Han är en
väderflöjel. Han saknar karaktär. Hans åsikter ha
intet värde. Så snart det uppstår en ny
livsåskådning, en ny rörelse, anmäler han sig
strax till tjänst.
Stolpe har under den tid jag följt honom
ansett åtskilliga saker som jag aldrig ansett,
och trott på saker som jag icke har kunnat
tro på. Men det har aldrig fallit sig svårt
för mig att finna ett inre sammanhang i hans
olika åsikter och synpunkter. Sammanhanget
har helt enkelt varit han själv. Han har
nämligen alltid varit vad man kallar en sökande
ande. Det är mycket möjligt att han som de
flesta unga män — och många äldre som
aldrig bli vuxna — har tyckt om att intaga
utmanande ståndpunkter, har gått till angrepp
av personliga motiv, med andra ord icke har
lyckats hålla sig saklig. Stolpe nämner själv
— med ovanlig ärlighet — exempel härpå
i denna sin sista bok. Men det har aldrig
lyckats honom, som det lyckas så många
andra, att konsekvent frånkänna motståndare
eller folk som han av en eller annan orsak
inte har tyckt om varje förmåga och insikt.
Något av det vackraste i Stolpes utrustning
har alltid varit hans öppna vilja att erkänna,
att böja sig för begåvning och mänsklighet
även hos dem som han betraktat som fiender.
Det är icke någon helt vanlig egenskap. Det
nästan undantagslöst vanliga är att man höjer
meningsfränder till skyarna och frånkänner
folk som anser något annat icke blott
begåvning men också hederlighet och respektabla
avsikter. Stolpe har alltid funnit sin glädje i
att beundra och erkänna. Och den glädjen har
otvivelaktigt ofta kostat honom mera än den
kostar de flesta andra människor.
Men för att återgå till hans skiftande
ståndpunkter och meningar, är icke sammanhanget
helt enkelt det, att han har längtat oeh sökt
och i längden icke varit tillfredsställd med
det han funnit? Och förhåller det sig icke så
att de flesta av oss ha sett något riktigt och
något galet i alla de partier, riktningar,
system av alla slag, som världen varit
välsignad med alltsedan freden? Gränserna för
det riktiga och värdefulla gå icke utmed eller
mellan partierna och rörelserna. De flesta av
oss äro hemlösa i varje parti. Vi finna något
riktigt i dem alla, något begripligt i deras
reaktioner, och lika säkert finna vi något
galet, frånstötande. Framför allt finna vi dem
otillräckliga.
Och här äro vi framme vid det centrala.
Det egentligen farliga och galna är icke att en
människa söker och prövar, utan att hon slår
sig till ro med det otillräckliga. En öppen och
levande människa skall förr eller senare
komma att förstå, att det inte är tillräckligt
att anse något, det må vara aldrig så riktigt.
Det är en fiktion, som vi släpa med oss från
vårt ensidigt intellektualistiska tidevarv, att
världen kan frälsas av riktiga åsikter. Vi ha
beundrat intelligens långt högre än karaktär,
vi ha till och med varit böjda för att
identifiera intelligens med karaktär, oaktat de tyvärr
alltför ofta gå var sin väg och oaktat en
bländande organiserad intelligens ofta blomstrar
på grundvalen av den mest desorganiserade
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
