Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ronald Fangen: Kopparsmeden Alexander - Anmälda böcker - Stolpe, Sven, Kopparsmeden Alexander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOPPARSMEDEN ALEXANDER
karaktär. Medan den intellektuelle arbetarens
intelligens utför sina paradnummer och
jong-leringskonster inför en beundrande publiks
ögon, kan hans karaktärsliv vara hopplöst
splittrat, hela hans sinnesliv ohjälpligt
odisciplinerat, så att han själv och hans åsikter stå
i ett konstant och skriande motsatsförhållande
till varandra. Ett typiskt exempel: den
officielle pacifisten som privat är marterad av
hat och rancune.
Här är något av det första som Stolpe har
upptäckt i kristendomen: den möter en med
ett totalitetskrav som obarmhärtigt avslöjar
den illusionen, att åsikter i och för sig ha
någon avgörande betydelse. Och det betyder
återigen att det denna gång icke rör sig om
en ny eller gammal livsåskådning, utan om
något vanskligare: om en personlig
generaluppgörelse, en fördjupad självkunskap — helt
banalt: icke vad han anser, utan vem han när
allt kommer omkring egentligen är.
Man har också förebrått Stolpes bok att den
är egocentrisk. Det kan heller icke förnekas
att den i ganska stor utsträckning handlar om
Sven Stolpe och gör det i den mest direkta
form. Man har också givit förebråelsen vidare
adress till den kristna rörelse Stolpe har gått
in i: dessa människor, säger man, prata
ständigt om sig själva. Man finner det både
osympatiskt och okristligt.
Jag är böjd att tro att man finner det så
osympatiskt först och främst av den orsaken
att det sker på kristen grundval. Hur skall
man annars kunna förklara det faktum, att
den mest beundrade moderna litteraturen just
består i ett utlämnande av det egna jaget som
närmar sig exhibitionism? Men när det gäller
den religiösa självrannsakan och bekännelsen
protesterar man indignerat. Till och med
många kristna göra det. Man får höra en
hel del om lönnkammaren och stillheten och
öknen. Framför allt får man av mycket goda
och allvarliga kristna höra att det kristna
vittnesbördet handlar om Kristus, icke om
ifrågavarande individ.
Det sista är sant, men det är bara en del
av sanningen. Det förhåller sig nämligen så,
att innan människan kan vittna om Kristus,
vittnar Kristus om människan. Det är en
normal kristen process ända från Kristi egen
tid — från den gången då den samaritiska
kvinnan sprang åstad efter sitt möte med
Kristus och sade till folket i staden:
”Kommen och sen en man som har sagt mig allt
vad jag har gjort.” Det att han kunde säga
henne hela sanningen om henne själv var för
henne så uppseendeväckande att hon tilläde:
”Månne icke han är Messias?” Precis
likadant går det till den dag i dag: människans
möte med kristendomen verkar i första
instansen så att hon ser sig själv i ett nytt ljus, ett
obarmhärtigt avslöjande ljus. Sanningens
tillägnande börjar med tillägnandet och
erkännandet av sanningen om en själv. Det är det
första steget på vägen till insikten om att
Kristus är sanningen. Det är en ödesdiger
villfarelse, som icke är minst allmän bland
teologer, att kristendomens så kallade objektiva
sanningar och värden kunna ha någon verklig
betydelse för människor, innan det skapats
subjektiva förutsättningar för att människan
skall kunna tillägna sig dem. Därför är det
subjektiva vittnesbördet lika oumbärligt som
den objektiva förkunnelsen.
Stolpes bok är i utpräglad grad ett
subjektivt vittnesbörd — och det förefaller mig
rentut meningslöst att draga dess obetingade
kristna legitimitet i tvivelsmål.
Och det som nu först och främst har
aktualiserats för honom, som träder naket fram
i kristendomens ljus och i hans ärliga
uppgörelsebok, det är hatet. Han säger att det har
spelat en stor roll i hans liv. Han har känt
sig hatad och han har svarat så som de flesta
människor svara: med hat. Hans bok, och
särskilt det kapitel som har givit boken namn,
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
