Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eirik Hornborg: Karl XII:s levnad - Anmälda böcker - Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XII:s LEVNAD
mest lättlästa och fängslande, som skrives på
svenskt språk. Den estetiska synpunkten vållar
därför bedömaren ringa bekymmer. Stilistiskt
skiljer sig den andra delen på ett intressant
sätt från den första. Medan denna var typiskt
bengtssonsk med sitt nästan oavbrutna
fyrverkeri av överraskande och lustiga
vändningar, ibland rent förbluffande kvicka och
fyndiga, är fortsättningen stramare och mera
behärskad, tyglad av ett medvetet uppsåt att
anpassa stilen efter skildringens innehåll. Det
är en smaksak, vilkendera stilarten man
föredrar; att den andra delen i estetiskt hänseende
står på ett högre plan är givet. Skildringens
ström flyter jämn och lugn, men aldrig dåsig
och sövande; spänstigheten, den inre
spänningen, är där, men behärskad av en medveten
vilja. De plötsliga sprången från spexmässigt
gyckel, för vilket ingenting är för högt eller
för tragiskt, till grandiosa utblickar och
apo-teoser — dessa tvära kast, som man känner
så väl från Bengtssons essayer och kåserier
och som i stor utsträckning karakteriserade
första delen av, boken om Karl XII — de
saknas i stort sett fullständigt i andra delen.
En och annan beklagar det kanhända, men för
mången läsare blev det dock litet tröttsamt att
nödgas tumla igenom en diger bok på flera
hundra sidor i en oavbruten dans mellan det
komiska och det grandiosa, och stilenligheten
har utan allt tvivel vunnit på den behärskning
författaren denna gång med säker estetisk
instinkt har krävt av sig själv. Endast i ett
kapitel, det om ”Ryssland och dess herre”,
har Bengtsson gett fritt lopp åt sin
oefterhärmligt egenartade och skoj friska penna;
resultatet är briljant, men bär ohjälpligen
prägeln av överdrift och karikatyr. Då ämnet
för detta kapitel ligger på sidan om
berättelsens huvudstråkväg, inverkar stilbrottet icke
störande.
Man må dock inte föreställa sig, att den
tämjande och återhållande konstnärsviljan har
minskat kraften och musten i Bengtssons stil.
Den är alltjämt utomordentligt egenartad och
i ordets bokstavliga bemärkelse oefterhärmlig.
Man tycker sig nästan fysiskt förnimma den
endast med möda bemästrade nervösa — man
är nästan frestad att säga istadiga —
spänstigheten under den behärskade ytan. Det är som
att rida en yster häst, van vid nyckfulla kast
och språng, bukter och utvikningar, men nu
inriden och dresserad att följa vägen; lusten
att slå sig lös skälver i muskler och senor,
men människoviljan har kuvat och förädlat
den obändiga kraften.
Bengtsson hanterar lika suveränt massor och
enskilda. Hans batalj skildringar äro
mästerliga — klara, åskådliga och medryckande.
Likaså hans personkarakteristiker, även när
deras porträHlikhet är tvivel underkastad. Han
ger många prov på en stor förmåga att
klargöra, belysa och levandegöra situationer. Som
berättelse är andra delen av ”Karl XII:s
levnad” en lysande prestation. Mot
kompositionen kunde vissa anmärkningar riktas, främst
att de sista åren, efter konungens återkomst
från Turkiet, äro mer än flyktigt behandlade,
men orsaken — brist på dramatiskt stoff —
är uppenbar. Måhända har även konungens
samarbete med Görtz verkat avskräckande.
Anlägger man den historiska synvinkeln,
blir man mera frestad till kritik. Om
författaren strängt hade hållit sig till sitt uppgivna
syfte, att skildra Karls yttre levnadslopp,
skulle kritiken ha kunnat avvisas såsom riktad
mot sådant, som ligger utanför bokens plan
och ram. Den skulle då i huvudsak ha
inskränkt sig till önskemål och till reflexioner
över det utelämnade. Men Bengtsson har
givetvis icke kunnat inskränka sig till en rent
krönikeartad teckning av de yttre konturerna.
Han måste ta ställning till vissa frågor och
problem av avgörande betydelse. Det har han
gjort, men han har förbigått det största
problemet av alla — grundproblemet, inför vilket
59
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
