Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eirik Hornborg: Karl XII:s levnad - Anmälda böcker - Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EIR1K HORNBORG
alla andra te sig som sekundära spörsmål:
konungens underliga benägenhet att försmå
det reella och nära liggande för ett evigt
jagande efter vind. Bengtsson konstaterar, att
hela det polska företaget var ett gigantiskt
misstag, och han antyder även, att avmarschen
åt söder från Tatarsk var en olycklig manöver.
Han gör sig därmed i viss mån självständig
gentemot den riktning i Karl Xll-forskningen,
vars främsta monument utgöres av
general-stabsverket, men han drar icke de självfallna
konsekvenserna: att konungens hela
krigsled-ning var i grund förfelad, att Karl uppoffrade
det konkreta och vissa för det ovissa och
fantasieggande. Medan Östersjöprovinserna
härjades och erövrades, Finland förblödde och
rikets kärnland utmattades, sökte Karl stöd
i den polska gungflyn, det saporogiska töcknet
och den turkiska flygsanden. Det är detta
verklighetsfrämmande och fantasibetonade drag
hos Karl XII, som dominerar hans
personlighet och hans krigföring. Hans tids- och
folk-ödande företag i Polen och Ryssland måste
ses mot bakgrunden av det sviktande och
blödande rike, som hans kungaplikt bjöd
honom att värna, men som han lämnade vind
för våg i mer än tretton år. Den bakgrunden
saknas i Bengtssons verk; i första delen är
den ställvis antydd, i andra delen knappast
ens det.
Under sådana förhållanden är det
begripligt, att Bengtsson hemfaller åt svagheten att
förklara det slutliga misslyckandet med
tillhjälp av allehanda slumpartade, oberäkneliga
och ovanliga omständigheter, såsom ogynnsam
väderlek, underordnades misstag och
oduglighet med mera. Det avgörande är självfallet,
att konungens armé befann sig i ett läge, där
ogynnsamma tillfälligheter — och sådana
måste en härförare alltid räkna med — kunde
ödesdigert inverka inte endast på förloppet av
en viss operation, utan på kriget i dess helhet.
Benägenheten att lyfta skildringens
huvudföre
mål genom att placera det på en piedestal av
sönderknådade syndabockar bör även påtalas.
Karakteristiken av Lewenhaupt måste
betraktas såsom karikatyrmässig, ty den fjant
Bengtsson skildrar på grundvalen av en åldrande,
bitter och grubblande krigsfånges efteråt
nedskrivna minnen och reflexioner kan inte gärna
vara en adekvat motsvarighet till den krigare,
som länge med framgång försvarade Kurland,
som av konungen anförtroddes det svåra
uppdraget att föra den väldiga konvojen till
huvudarmén, som ledde infanteriets dödskamp
vid Poltava och som efter nederlaget erhöll
befälet över den slagna och av konungen
övergivna hären. Hade Lewenhaupt verkligen varit
sådan Bengtsson skildrar honom, så hade det
varit brottsligt att överhuvud ge honom ett
högre befäl — ja, nära nog att alls ge honom
ett befäl.
Om möjligt än orättvisare är det att utköra
de hemmavarande rådsherrarna till
syndabockar. Man bör minnas, att Karl var en
enväldig konung, som visserligen envist höll
sig fjärran från riket men därför ingalunda
avstod från sin bestämmanderätt. Den
oklarhet i förvaltnings- och befälsförhållanden,
som härflöt därav, måste ha verkat Både
förlamande och förvirrande. Det man kanske
verkligen har skäl att förevita rådet, är att
det icke med tillbörligt eftertryck krävde
antingen konungens hemkomst eller
utnämningen av en riksföreståndare, respektive
rege-ringsnämnd, för den tid monarken vistades
fjärran från riket, men Karl XI:s
förmyndarräfst hade tyvärr gett det moraliska modet
inom den svenska aristokratien en knäck.
Nästan parodiskt verkar det, när Bengtsson
angriper rådet för dess dröjsmål att i enlighet
med konungens från Bender avlåtna order
sända till Tyskland Sveriges enda mobila armé
(Stenbocks), medan tsar Peter var i färd med
att rasera hela den östra riksdelen. Stenbock
kapitulerade vid Tönning i Holstein samtidigt
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
