Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eirik Hornborg: Karl XII:s levnad - Anmälda böcker - Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL XII:s LEVNAD
med att ryssarna landstego vid Helsingfors;
en tredjedel av hans bortkastade armé hade
räckt till att rädda Finland.
Frånvaron av denna dystra bakgrund för
den karolinska hjältesagan leder ohjälpligen
till en falsk färgskala.
En sista saklig anmärkning står i
sammanhang med konungens död. Bengtsson har icke
kunnat förmå sig att beslutsamt ta ställning
bland motståndarna till den lösa mordteorien,
ogripbar som dimman och evig som den. Han
säger ingenting säkert, men han gör
antydningar och anspelningar, vilka tyvärr bidraga
till att hålla vid liv en reptilhypotes, vars
huvud allaredan är krossat. Detta måste
beklagas, ty Bengtssons bok hade erbjudit ett
gott tillfälle att ge det otäcka kräldjuret ett
effektivt slag. Man lönnmördar sällan med
gevär en mörk decembernatt. Och gör man
det, så skjuter man på kort distans — i detta
fall givet från den nya grav, där ett
arbetskommando var sysselsatt med grävning. Men
skjuter man på tio eller tolv meters avstånd,
så höres skottet som ett närskott; det är att
märka, att ingen skjutning från de svenska
verken förekom. Det är helt enkelt puerilt att
föreställa sig, att några tiotal officerare och
soldater, som befunno sig i allra närmaste
närhet, kunde ha förväxlat ett muskötskott
från den nya graven med ett skott från
fästningen. Argumentet är oemotsägligt och
avgörande. Men i samma riktning visar även
den omständigheten, att ett närskott med
musköt skulle ha sprängt den träffades skalle,
medan konungens faktiskt var genomborrad
från tinning till tinning, men i övrigt hel. Det
är svårt att fatta, varför Bengtsson, som i
många stycken ådagalägger en praktisk
uppfattning och ett gott förstånd i militära ting,
nästan förvånande hos en civil herre, på
denna punkt kritiklöst följer slentrianens
upptrampade stig.
Att Bengtssons hjälteideal är präglat av
hybris i högsta potens må vara hans ensak;
jag ställer ett mindre primitivt högre.
Men sakliga anmärkningar till trots
kvarstår det ovan fastslagna faktum, att andra
delen av ”Karl XII:s levnad” ur litterär
synpunkt kan betecknas som ett storverk och
dessutom äger mycket betydande förtjänster
även som historisk skildring. Det är
glädjande, att Bengtsson, den kåserande essayens
spirituelle och kvicke mästare, har mäktat
samla sig till ett arbete av sådana mått, som
denna skildring av kung Karls liv. Det
föreföll långtifrån säkert, knappast ens sannolikt,
att han skulle kunna förmå sig till en
sammanhängande arbetsprestation av denna
kvalitet. Bakom verket ligga omfattande studier, som
antagligen ha fördelats på åtskilliga år, men
själva nedskrivandet, i och för sig ett drygt
arbete, har ägt rum under en så pass kort tid,
att det förutsätter en uthållighet och en
koncentration över medelnivån. Det är
erkännans-värt, att en författare, som kan skriva
småsaker såsom Bengtsson kan det, beslutar ta
ihop med ett stort verk och så snabbt och
glänsande genomför sitt beslut. Andra delens
tuktade stil betecknar även en seger, som bådar
gott. Frans G. Bengtsson och den svenska
litteraturen äro båda att lyckönska till del
betydande steg mot höjden, som särskilt senare
delen av ”Karl XII:s levnad” betecknar.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
