Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Lyriskt bokslut 1936 - Anmälda böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
LYRISKT BOKSLUT
19 3 6
Vilka signaler kan man urskilja inom svensk
lyrik år 1936? Provkartan på denna poesi
måste självfallet bli brokig: varje poet sjunger
nu en gång för alla efter sin art. Men vid en
översikt visar det sig, att det idylliska draget
dock är det dominerande i svensk lyrik av
senaste årgång, och detta förhållande kan
ge anledning till några principiella
anmärkningar. Det finns ju många slag av idyll
— från den bleksiktiga till den frodigt och
festligt blommande — och genren kan
naturligtvis inte som sådan fördömas eller
utmönstras. Man varken vill eller kan det. Det
må blott anmärkas som en egendomlighet att
en poet i en tid, då det brinner i knutarna
i öster och väster, kan finna det förenligt med
KARL ASPLUND: Silverbron. Bonniers. 4:75.
GABRIEL JÖNSSON: Mina skepp. Bonniers. 4:50.
EMIL ZILLIACUS: Minnesaltaret. Gebers. 3:75.
GUNNAR EKELÖF: Sorgen och stjärnan. Bonniers.
4: 75.
RUBEN G:SON BERG: l Janus’ tempel. Bonniers.
4: 50.
RAGNAR HOLMSTRÖM: Dårarnas park. Schildt.
4: 50.
LORENZ von NUMERS: Porträtt med blomma.
Söderström & Co. Fmk. 35: —.
JÖRGEN BLOCK: Vaka. Bonniers. 2: 75.
SVEN LAGERLÖF: Sjung för mig, lärka! Bonniers.
2: 75.
CARL-ERIK af GEIJERSTAM: Väktare vid
spännet. Bonniers. 2: 75.
sin samvetsfrid att låtsas som om det regnade
och odelat ägna sig åt odlandet av en kåltäppa
av diminutiva dimensioner. Sådant har man,
reverenter talat, rättighet att karakterisera som
en flykt undan det kvalfulla och tyngande
nuet, mer än eljest fyllt av ett sprängstoff, som
till slut är ödesdigert för oss alla. Människan
av i dag kan mindre än någonsin tillämpa
strutsens strategi. Världen sådan den i detta
nu ter sig är sannerligen ingen idyll. Vi äro
alla delar av en mänsklig enhet, en universell
organism, från vilken vi förgäves skola
försöka isolera oss och vars vitala problem i mer
eminent grad än någonsin förr är allas
problem — utan åtskillnad till nationella gränser.
Minst av allt utgör ett för tillfället skyddat
och privilegierat läge en ursäkt för
uraktlåtenhet att som sångare ta ställning till ett skeende,
som angår oss alla. Ett motsatt tänkesätt måste
den som skriver detta beteckna som en relikt
av en förlegad, trång och bornerad
nationalism, vars cyniska självtillräcklighet ligger
i öppen dag.
Visst är, att konstnären aldrig kan
underordna sig utifrån påtvingade lagar. Det vore
absurt, och den som hävdar något dylikt
blottar endast en oren och snedvriden
uppfattning om konstens väsen. Konstnärens problem
äro i djupaste mening hans personliga
problem, och det skall till slut alltid svaras, att
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
