Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Lyriskt bokslut 1936 - Anmälda böcker - Asplund, Karl, Silverbron - Jönsson, Gabriel, Mina skepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISKT BOKSLUT 1936
det i konsten ytterst kommer an på
intensiteten och egenarten av det uttryck han
förlänar en upplevelse, vari han med hela sin
varelse varit engagerad. Det skall dock
slutligen så gott som undantagslöst visa sig, att
diktarens förmåga av inlevelse i sin samtids,
sina tidsförvanters läge, med andra ord hans
förmåga av uttryck för tidsandan, är en
probersten på vidden och halten av hans
personlighet.
Underligt främmande, blekt gengångaraktigt
verkar mycket av den poesi, Karl Asplund
framlägger i sin senaste diktsamling,
”Silverbron”. Denne poet, som i sin erotiska lyrik
i ”Klockbojen” och i ”Skuggorna” gav så
nakna och gripande uttryck åt sin gemenskap
med en människa, avslöjar i sina nya poem
en lätt svärmisk, en aning farbroderlig
inställning till det förgångna, representerat av
”flickorna från förr”, och nuet, representerat
av svalt adorerade tonåringar. Poesi av denna
art har självfallet sitt berättigande, nota bene
om den faller inom den kategori, vars
kännemärke är ”det graciösa”. Men endast i
undantagsfall presterar Karl Asplund i dessa dikter
ett tveklöst rent och behagfullt föredrag:
mycket är lätt undfånget och lika lätt
expedierat i strofer, vars improvisatoriska tycke är
omisskännligt. Karakteristiskt är ett anslag
som följande:
Visst är jag lite sliten.
Visst är jag lite grå.
Men du är blond och liten
och dina ögon blå
och djupt och gränslöst goda ...
— Vem gav dig, barn, din makt
att som en ljusglimt loda
mitt hjärtas mörka schakt?
Sådant för ju snarast tanken till
signaturernas poesi. Bättre lyckas poeten uttrycka
sin faiblesse för sin ungdoms flammor. Det
sker i strofer, där förälskelsen förmäles med
lätt malice. Det poetiska resultatet kan då
bli så avvägt och melodiskt finstämt som i
”Flickorna från förr”.
Av barndomsminnena och av kontakten med
skärgården lockas denne poet fortfarande till
sång. Reseminnena lämna också sin lyriska
tribut. Det retrospektiva draget är
överhuvudtaget iögonfallande i denna diktsamling. Den
poesi, som Asplund tidigare presenterat, har
mestadels haft en elegant, en rokokomässig
prägel. Den överväldigande smärtan över en
svår personlig förlust utlöste hos honom en
gång några kärleksdikter av stor lyrisk
skönhet. Av den lidelse, som där fann uttryck,
finner man inte mycket i hans senaste dikter.
Det skulle i så fall vara i poemet ”På
hemväg”, ett av de få i denna samling som på
anmälaren gjort ett djupare intryck. Där
finns både det ridderliga, det blonda och
det betagna, men det förblivande och
bestämmande i dikten är en stor och odelad känsla:
pieteten mot en död:
Jag blir ju ingen annans.
Min stjärnkurs är ställd.
— Jag leker: Gå till grannas
och låna, låna eld.
Jag lyssnar väl på de andra.
Jag lider och gläds med dem
men vet en väg att vandra
— en väg som leder hem.
Jag har ju ingen att sakna,
som är mig mer än vän.
Det är, som skulle vi vakna,
när jag somnat hos dig igen.
Man önskade uppriktigt, att en sådan ton
i fortsättningen skulle ljuda ännu starkare och
renare hos Karl Asplund. Han skulle då göra
sin rika lyriska begåvning rättvisa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
