Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Lyriskt bokslut 1936 - Anmälda böcker - Jönsson, Gabriel, Mina skepp - Zilliacus, Emil, Minnesaltaret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
Jönssons debutbok ”Flaskpost” var ett av de
löftesrikaste lyriska alstren i början av
1920-talet, ja, den var mer än så, den var ett verk
av en redan mogen lyriker, frisk och
okonventionell, suveränt behärskande sina
uttrycksmedel. Uppenbarligen är horisonten betydligt
trängre i ”Mina skepp”. Det mesta däri visar
sig vara provinsiellt betonad
tillfällighets-poesi. Poeten förmår näppeligen lyfta sådana
poem som ”Äggrim” och ”Vid Mårten” till
någon högre poetisk dignitet och självfallet
inte till det allmängiltigas sfär. Skolad hos
Karlfeldt och Österling har han fortfarande det
skickliga handlaget kvar; men som något annat
än en — man må hoppas omedveten —
blasfemi har anmälaren svårt att uppfatta
exempelvis en dikt som ”Midsommar 1936”, där i
fjä-derlätta strofer dessa lättvindigheter fått plats:
Under larm historien skiftar
för parollen diktatur.
Men för dig jag tyst mig skriftar,
och min lösen är amur.
Andra schackra
grymt med land.
Räck din vackra
drottninghand!
Störst och väldigast bland krigen
det är varma munnars krig
som till fältrop ideligen
har blott ett: jag älskar dig.
Störst av freder
det är den
som mig leder
till en vän.
Det är onekligen nätt och säkerligen ur
hjärtat sprunget, men hur lätt väga inte sådana
deklarationer och alla poetens flegmatiskt
svarvade lokalpatriotiska hyllningsdikter vid
sidan av några poem, dem oro och längtan
förläna en helt annan dimension. Sitt i
anmälarens tycke vackraste uttryck får detta
känsloläge i minnesdikten till Göran Lindblad, ett
i ordets bästa mening juvenilt poem:
Helleniskt lutad höjde sig platanen
i fläckig mantel... Minns du denna park
där Platons träd stod nära intill granen
och lyste mot oss på vår egen mark?
Dess skugga låg så lätt på skånska jorden
som tankens trådar i vår dialog
när vi en kväll försökte tvinga orden
att tolka det som själen fjärran såg.
Vår aftonvandring började där borta
när staden slöt sig i sin grönskas ring.
Vad alla Lunds alléer äro korta
för långa samtal om serena ting!
■»
I ”Minnesaltaret”, Emil Zilliacus’ senaste
diktsamling, är det retrospektiva elementet
lika framträdande som hos Asplund och
Gabriel Jönsson, men det är här fråga om
dikt, som på ett helt annat sätt bär prägeln
av inre nödvändighet. ”Minnesaltaret” är
epitaf och äreminne över en avliden anhörig,
och den sorg, som böljar genom de kristalliskt
klara stroferna, ljuder renad och hög som
i en antik klagosång. Man kan fråga sig, om
Zilliacus någonsin nått högre än i dessa
brinnande och förklarade avskeds- och
minnesdikter. Mer gripande och förtätat än i det
stora poemet ”Pulsen” kan knappast ett långt
och innerligt samlivs kurva tecknas; här är
dess final:
Jag genomlever sammanträngt, förtätat,
ett mänskoliv av lidande och lust,
från tidig ungdoms yra lyckorus,
dagsländedagar utan verk och ansvar,
till själsgemenskap, djupnande var dag,
och mogen ålders rika arbetsglädje,
till livets fullhet som fick färg och ton
av denna puls, som knappast mer förnimmes.
När om en timme eller en minut
den mjuka fjärilvingen fladdrat slut,
har du gått in i smärtlöshetens rike
och nått den stora vilans modersfamn.
Men min är då en tomhet utan like,
en själens ensamhet som saknar namn.
Det är poesi, skapad i skuggan av
Thana-tos’ vingar. Zilliacus’ poetiska form, utbildad
med antika skalder och med parnassisterna
som mönster, har kvar sin tukt och balans.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
