Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Edfelt: Lyriskt bokslut 1936 - Anmälda böcker - Ekelöf, Gunnar, Sorgen och stjärnan - Berg, Ruben G:son, I Janus’ tempel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYRISKT BOKSLUT 1936
men den är här till brädden fylld med ett
innehåll, som inte kunde vara mer mänskligt
väsentligt.
Uttryck för samma oavvisliga inre krav är
Gunnar Ekelöfs lyrik, sådan den framträder
i ”Sorgen och stjärnan”, på sätt och vis att
betrakta som en enda- lång lyrisk monolog.
Ekelöf har ju med två föregående böcker
skapat sig ett namn som en fin och egenartad
poet, vars mytiska fantasi och ur drömlivet
stigna visioner kunna föra tanken till
Hölder-lin och Stagnelius. Den stämning av dröm och
myt, som vilat över hans tidigare lyrik,
återupplever man också i dessa nya dikter, men
de vittna samtidigt om andra ambitioner,
främst en strävan mot ett klarare, mindre
ornamentalt stilideal. Katastrofstämningen är
fortfarande den förhärskande, men den är
mindre spänd, mindre hektisk än förut. Den
tonar här ut i ett milt spörjande vemod. Det
förändrade känsloläget har betingat den
förändrade formen. Erinrade diktarens tidigare
lyrik om magiskt lysande arabesker, får man
inför hans nya dikter snarast associationer till
sommarnattsdunklet över ett nordiskt
landskap. Ekelöfs medvetna anknytning till
nordisk folkviseton i några utomordentligt
melodiska visor och i den stora dikten
”Sommarnatten” endast understryker detta intryck.
Det centrala avsnittet i denna bok är det
långa recitativet ”Sångarens sång”. Dess tema
är ensamheten:
Sjung, sångare, sjung,
sjung i de lönlösa tiderna!
Ensam bland hus i spillror,
ensam bland hus som begravt sina döda,
ja, ensam, berusad av ensamhet,
trogen dig själv som svanen
när han förlorat sin maka,
ensam måste du sjunga!
Det är berättigat att fatta denna dikt som
en programdikt. Den solipsism, den dyrkan av
ensamheten, som den uttrycker, kan synas löpa
5. — B. L. M. 1937.
risken att leda till sterilitet. Kanske kan den
också betyda ett reningsbad, ett stadium till
djupare gemenskap med det sant mänskliga.
För personlighetskravet, för troheten mot sin
genius har denne diktare i varje fall funnit
höga och stränga, sällsamt suggestiva uttryck:
Må vindens sus i skogen
bli äldre än mitt liv,
må ödemarkens stjärnor
stå kalla över mig:
En stjärnas makt är större
än sorg och köld i mig,
jag vilar inte förrän
hon blivit sol för mig.
Om man säger, att de ballader, som
upptaga en god del av innehållet i Ruben G:son
Bergs diktsamling ”1 Janus’ tempel”, i fråga
om formgivning och ämnesval erinra om
Snoilsky, så innebär detta inte med
nödvändighet någon anklagelse för haltlöst och slaviskt
epigoneri. Den känsla, som talar ur dessa
”svenska bilder” — jag syftar närmast på
sådana historiska genrebilder som ”Anno
sjut-tonhundranitton”, ”Nyköpingshus” och ”På
svensk grund” — är förvisso äkta och den
pietet för nationella minnen, som där tar sig
uttryck, tvivelsutan karaktärsfull. Icke desto
mindre får man vid läsningen av sådana
praktstycken — i och för sig klangfulla och säkert
verkningsfulla i deklamatoriskt avseende —
den svenske mästaren osvikligt i tankarna.
Detta gäller också de sonetter, som samlingen
rymmer, ehuru de givetvis ej tillnärmelsevis
nå det utsökta behag och den etsande elegans,
som utmärker Snoilskys sonettsmide. Med nöje
vill nian emellertid framhålla ett så
verkningsfullt persiflage som ”Jerkers affärer”
— ett utfall mot den finansiella humbug, den
grandiosa bluff, som gunås lite var av vårt
godtrogna släkte fått svida för — eller den
kompakta sonetten ”Gravskriften”, vars
tonfall ha tyngd och eftertryck.
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
