Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Diktonius, Elmer, Gräs och granit, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktonius i urval
ELMER DIKTONIUS: Gräs och granit. Holger Schildt. Helsingfors 1936.
Fmk 60: —.
Diktonius’ tidsmärkta kantighet,
sönderrivande otålighet och ojämna originalitet har
alltid tyckts mig så mycket intressantare än
den mera allmänt företrädda banalt
musikaliska lyriken. Han stod från början
tidnings-telegrammen och de revolutionära
proklamationerna nära, hans bilder exploderade som
bomber och han strödde omkring sig
nietzsche-anska aforismer, pendlande mellan massan
och övermänniskan; men däremellan fanns
alltid också viloställen, nästan blyga fläckar
av mossmjukt och violblått. Och efter hand
har hans diktning kommit att omsluta även det
vilande och växande livet, den lugna stenen,
det spirande gräset och människan i tillitsfullt
samförstånd med sten och gräs. Det lyriska
urval Diktonius nu sammanställt i en vacker
volym har han föredragit att inte ordna
kronologiskt utan mera symfoniskt, varför man
måste anlita förhandskännedom för att kunna
följa den utvecklingsgång som göms där.
De ungdomssaker som återfinns består mest
i djärva jaganalyser, dessa för Diktonius så
karakteristiska kometfärder genom det egna
medvetandet, vårdslöst högstämda, uppsluppet
patetiska orosdikter:
Det regnar stjärnor
i mitt tvättställ —
dem skänker jag
första bästa tiggarmunk.
Gatflickorna
får mina ädelstenar.
Men farten stal jag
ur gudarnas säck —
de slog mig med mänskolyten.
Så blev jag stormdjävul:
sönderskavd knekt
på himlens ystra hingst.
Man får en skymt av kosmisk
förvandlings-och stjärnvandringsmystik, kanske ärvd från
Södergran; men snart lär han i jordisk
hemkomstkänsla sin visdom från den stora stenen:
Den stora stenen lär mig stillhet:
att bara vara, vänta —
tids nog kommer allt.
Tids nog försvinner allt:
den stora stenen lär mig
vara, vänta.
Diktonius är en mästare i olika stilarter,
med det tidstypiska stöpt i personlighetens
form. Han utför regnblanka naturetyder,
stämningar fångade i en silverne kontur; och han
gör skeendet i naturen fysiskt förnimbart:
”Svart tumme böjer rågen, gräset kräks sin
egen rullning.” Han kan skriva enkla små
dikter, naiva som barnteckningar och till synes
alldeles konstlösa, nästan anonyma, som om
orden stod där utan någon medveten
män-niskosträvan bakom; just dessa saker hör till
hans mest oefterhärmliga, egenartade bortom
all stilteknik. När han sedan kommer i
bravurtagen kan han röra upp himmel och jord
i piskande stormrytm, låta kontrasterna braka
samman och tanken utföra ett hisnande
lin-danseri. Han kan vara en effektfull träsnidare
(det i ett slags ikonstil hållna
Dostojevski-porträttet) och en ännu suggestivare
impres-sionist, som i denna Sillanpääteckning:
Hård mull i mjuk hand;
luften mörk av spireor —
drängsjälars daggmelodier.
Kring ord spinns väv så skör
som syrsans slummer.
Bastant det gungar.
Hans ”Maskinsång” ger en märkvärdigt
påtaglig förnimmelse med sin väloljade rytm
(”orlodoffa doschkoff”) och ödesdigert
stöveltramp går i sugande svikt genom den
ordkarga balladen om Röd-Eemeli. ”Granit” är
en direkt expressionistisk dikt som redan ser
helt klassisk ut, med samma stelnade
livs-smärta som hos en mask ur en antik tragedi.
På sistone framträder stundom även en bred.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
