Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Diktonius, Elmer, Gräs och granit, anmäld av Artur Lundkvist - Elgström, Anna Lenah, Elsa i männens värld, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
psalmliknande orgelton, ny för Diktonius;
det är natursinnet som söker sig till brusande
bachska preludier. Han hälsar den röda hösten
som ”naturens marketenterska” och griper till
strofer av betydande fyllighet:
Och luften smakar brännvinsstark
och skogen är ett rus i färg,
och stjärnan brinner isigt klar,
och myllans doft är vildsvinsfrän.
Bredd och fyllighet hör ju annars inte till
de för Diktonius utmärkande egenskaperna;
sedan gammalt har han sin styrka i den
koncentrerat explosiva formen, i de plötsliga
bildkrevaderna. Hans längre dikter kan också
sällan mäta sig med de korta, dessa som med
ett blixtlikt sken upplyser ett stycke landskap,
ett ansikte eller det inre människomörkret.
Elementär enkelhet förenas hos honom med
artistiskt raffinemang, den språngartade
inspirationen med viljestark medvetenhet. Han
valde redan från början sina rätta totemdjur
när han diktade om jaguaren och laxarna som
hoppar i forsen. Artur Lundkvist
Elsa i männens värld
ANNA LENAH ELGSTRÖM: Elsa i
männens värld. Bonniers. 8: 50.
Med romanen ”Elsa i männens värld” har
Anna Lenah Elgström fullbordat tredje delen
av ett verk, vars föregående delar heta ”Den
kloka Elsa” och ”Elsa och kärleken”.
Verkets karaktär av i väsentliga delar
självbiografisk skildring framstår oförtydbar, ju
längre arbetet framskrider. Det kan vara av
ett visst intresse att ta del av författarinnans
egen åsikt om avsikten med sitt verk. Den
deklareras i ett företal till ”Elsa och
kärleken”, ett företal, vari det heter:
”Min avsikt var och är att ge en
syntetisk bild av en individs utveckling, sedd i
samband med sin tids strömningar och den
föregående generationens liv, vari denna
individ har sina rötter. Jag vill ge en
föreställning av det av en oändlig mängd
komponenter sammansatta väsen som är en människa
i utveckling — en utveckling påverkad av
tusen olika inflytanden och minnen — icke
alltid ens medvetna.”
Gott och väl. Hur fullföljes nu detta
uppsåt i den del av detta verk, som är anmälaren
underställd till granskning? Det må då först
anmärkas, att man av ”tidens strömningar”
får ovanligt litet till livs i denna del; att
de skulle utövat något nämnvärt stort
inflytande på hjältinnan, Elsa, därav märker man
ännu mindre. Ett vagt intresse för filantropi
och för de socialistiska idéerna gör sig
visserligen märkbart hos huvudpersonen, men
det skjutes i bakgrunden och domineras av de
erotiska affärer, vid vilka denna skildring
huvudsakligen uppehåller sig. Vad man
däremot i rikt mått hugnas med, är en
kalejdo-skopisk serie bilder från Stockholm av anno
dazumal — närmare bestämt Stockholm från
unionskrisens år. Dessa bilder äro pittoreska
nog. Om Operabarens genomgripande
betydelse som samlingspunkt för dåtida
artistliv behöver man sålunda inte sväva i tvivel
efter läsningen av denna utvecklingshistoria.
Från frälsningsarméns högkvarter ger
författarinnan likaledes livfulla närbilder.
Ihåg-kommas bör också den rappt journalistiska
skildringen av den famösa unionsdagen med
dess svällande hänförelse — endast
dämpad i Branting och Staaff närstående kretsar
— att inte tala om den därpå följande
unions-natten: hur mycket svensk punsch
konsumerades det egentligen då?
Elsa, hjältinnan i berättelsen, framstår
här som en orolig, spörjande varelse, ett
knippe stridiga impulser. Kommen från en
pietistisk miljö är hon bekajad med en
utpräglad sexualskräck, som hos henne tar sig
uttryck i en långt driven feminism. Hon
berömmer och försvarar suffragetterna, hon
talar ofta och med värme om de tappra
kvinnorna, därmed i första hand avseende
proletärkvinnor. Intet ont däri; men hennes
deciderat feministiska åsikter komma henne att
se onaturligt skevt och ensidigt på det
masku-lina könet; hennes arrogans därvidlag är
visserligen psykologiskt förklarlig, men inte
desto mindre är den föga klädsam. Det
egendomliga inträffar emellertid — och det är
det som gör, att man har så svårt att
mobilisera något mera levande intresse för
berättelsen — att den så inrättade hjältinnan på
sin väg mellan målarateljéer,
tidningsredaktioner, frälsningsarmélokaler,
medelklass
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
