Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elgström, Anna Lenah, Elsa i männens värld, anmäld av Johannes Edfelt - Lundkvist, Artur, Drakblod, anmäld av Margit Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
pensionatet Lindquist på Bellmansgatan och
överklasspensionatet Strömbom på
Östermalm faller i armarna på en viss löjtnant
Kurt von Louisin, som i författarinnans
skildring framstår enbart som en konventionell,
slätstruken herr Vemsomhelst. Det är en
smula komprometterande, också om det är
sannolikt. Svårare har man onekligen att tro
på den melodramatiska skildringen av den
demoniskt sköna demimonden Paolina Pali.
Hon är helt och hållet en romanfigur,
utrustad med endast alltför förföriska attribut.
Anna Lenah Elgström begagnar sig i sin
roman av den en smula enkla
förklädnads-teknik, som låter exempelvis målaren Aguéli
framträda på scenen under psevdonymen
Magueli. Hennes stil är ett kapitel för sig.
Man kan inte frånkänna den impulsivitet och
omedelbarhet, men dess formlöshet, dess brist
på kontur och stringens ligger i öppen dag.
På gott och ont är den emellertid ett troget
uttryck för författarinnans eldiga och på
motsättningar rika individualitet.
Johannes Edfelt
Filosofisk fård
ARTUR LUNDKVIST: Drakblod. Bonniers.
5:50.
Jag avskyr resebeskrivningar från modern
tid med en glöd och en ståndaktighet, som
säkert vore värda ett bättre föremål, men
har likvisst i nåder och icke utan förväntan
skurit upp ”Drakblod” med en krokig dolk,
inköpt just i det rosafärgade Marrakech vid
Atlasbergen, en av de exotiska orter, dit
bokens författare har styrt kosan. Man kunde
nämligen på förhand vänta sig, att det inte
var en vanlig resebeskrivning, där pengarna
tar slut och bilen går sönder, utan något av
bekännelsebok, personlig propaganda eller
estetisk-filosofisk färd. Så är också fallet:
till formen är det dagboksimpressioner, till
innehållet ett spejande efter liv och icke-liv,
efter rester av tradition och möjligheter till
kulturförnyelse i de genomströvade trakterna:
det är Madeira, Kanarieöarna, Spanien och
Marocko.
Artur Lundkvist går i sina litterära,
este
tiska artiklar med den borne kritikerns
osvikliga säkerhet rakt på livslinjen och livet i det
han karakteriserar, sympatiskt fri från den
personliga stygghetens farliga och snällhetens
farligare frestelser; som kritiker stimulerar
han på ett i detta land synnerligen ovanligt
vis läsarens självständiga konstnärliga potens
och mottaglighet, kanske inte just för den
speciella bok eller tavla det är fråga om,
men i allmänhet. En stimulerande känsla att
man själv kan uppnå ett eget seende och
kännande, kanske helt och hållet olikt
kritikerns, blir följden. Det är raka motsatsen
till guiden, som förnedrar och förlamar
genom sina upplysningar. Artur Lundkvists
sensibilitet torde vara eminent osvensk och
tråkar säkert ut många, ty hos oss tycks ändå
de flesta läsa böcker från synpunkten av
något konstigt problem, som existerar endast
i deras egna konstiga hjärnor, men är hårt
och trevligt att bita i, såsom: Borde
hjältinnan här vid sitt livs skiljeväg ha vandrat rakt
fram eller ha tagit ett steg åt sidan eller borde
hon helt enkelt ha stannat eller kanske
alldeles ha vänt tillbaka? — Som kritiker
påminner Artur Lundkvist avlägset om Virginia
Woolf, den bedårande, numera, efter vad det
sägs, omoderna Virginia, vars essayer man
läser under stigande stimulans, tills man
plötsligt blir övermätt eller snarare något
yr och berusad och måste sluta mitt i ett
stycke för att efteråt glömma det mesta (utom
att något fanns och finns), ty de förflyga,
de susande pärlorna! Men påverkan kan man
ju kalla det. Artur Lundkvist är också en
som påverkar, ett opersonligt inflytande av
ovanlig styrka.
”Drakblod” förefaller mig vara en av
författarens bästa böcker. Den är inte så
monoton, så otillfredsställande, så tröttsamt
flyktig som mycket av hans föregående. Han
karakteriserar med en underbart mjuk
ord-fyllighet, som mer och mer tycks erövra
subtila andliga domäner, och en extatisk, något
rusande och sövande rytm, passande en
bakåt-blickare och framåtspejare. Han reder aldrig
ut någonting och kan eller vill aldrig följa
en tanke genom flera led. Resebokens
mening och propaganda får man söka i
extatiska, stammande böner och önskningar,
aningar och bilder, som ibland har
”skuld
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
