Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Dostojevskij, F. M., Inkräktaren, anmäld av Johannes Edfelt - Uurto, Iris, Farväl Maria, anmäld av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
”Nära att förgås av lycka, störtade hon sig
räddningslöst in i sin av omöjliga fantasifoster
och förföriska drömmar uppfyllda skenvärld.
Alla förnuftsskäl och alla tvivel, alla skrankor,
som verkligheten satte upp, och alla
ofrånkomliga och självklara lagar voro som bortblåsta.
Trettiofem år och drömmen om en bländande
skönhet, den vemodsmättade höstens svalka
och den eviga kärlekens berusande sällhet —
allt rymdes i hennes väsen utan att ens ge
anledning till några inre slitningar.”
Det är här inte möjligt att närmare ingå
på de groteska upptåg och de drastiska
förvecklingar, som utgöra romanens
händelseförlopp. Liksom alltid hos Dostoj evski spelar den
intensiva belysningen över själarnas kamp och
viljornas brottning huvudrollen. De människor
och förvecklingar, som romanen skildrar, äro,
det må slutligen framhållas, knappast tänkbara
annat än i ett land med despotiskt
samhällsskick. Forna och Tatjana, vad kämpa de
i grund och botten för, om inte för att hävda
sin mänskliga värdighet, som från början
trampats under fotterna? Men de leva i en
omänsklig värld, i en ovärdig samhällsform,
i en karikatyrmässig miljö. Hur skulle de
kunna reagera annorlunda, dessa människor,
som genom att leva på sina medmänniskor,
de livegna, förlorat varje sinne för det sant
och enkelt mänskliga? Det är den fråga, som
denna roman ställer till läsaren. Det är
åtminstone de konsekvenser, man har rättighet att
draga av denna bok. Drömmen om ett
universellt brödraskap var inte den diktare
främmande, som hävdade, att envar människa har
skuld för alla människor och i sin kristna
mystik, i sin lära om människosläktets enhet
kunde göra urgammal österländsk visdom till
sin: Detta är du, tat tvam asi.
Johannes Edfelt
Finsk passionshistoria
IRIS UURTO: Farväl Maria. Översättning av
Olof Enckell. Tiden. 5: 50.
I denna bok av en ung finsk författarinna
finns inte så litet av spekulativa subtiliteter
och finspunnen, känsligt nyanserad psykologi.
Man skulle snarast vilja tro att den
härstam
made från latinländerna. En sådan vek lyrism
ooh ett sådant ogrumlat, sökande ljus förenas
sällan i dessa dimmornas och sjöarnas land;
men Finland vet man aldrig var man har; och
vad vet man egentligen om de finska
kvinnorna, som förefaller på en gång mjukt
böjliga som vide och så fast slutna, raka som
björkarna man ser speglas likt vita ljus i
sommarnätternas vatten.
Berättelsen rör sig med variationsteman
över konflikten mellan människors egentliga
böjelser och deras mer eller mindre blint
iråkade förbindelser med varandra. Bakgrund
och inramning bildar den fattiga tj
änstemanna-familjen Pallas, där mannen lämnar hemmet
för att leva med en annan kvinna och hustrun
frossar i självupptaget hysteri; där är temat
utfört med festligt hån mot borgerlig
instängdhet och falsk självdramatisering. Sonen Lauri
är student, bor i hyresrum ute i staden och
försörjer sig på lektioner; han genomlever
en orolig, smärtsam kärlekshistoria med en
ung, madonnalik kvinna vid namn Maria.
Splittringen finns där från början: Maria
tillhör en äldre, sjuklig man, som inte kan
leva utan henne; hon är en kärlekssamarit
som offrar sig i tragisk ömhet och njuter
martyriets smärtsamma lust. Lauri slits först
mellan äkta passion och alltför ungdomlig
idealitet, för att sedan slitas mellan sitt
självför-tärande känsloliv och det vaknande
medvetandet om den yttre världen, där andra slags
dramer utspelas. Han ger upp den akademiska
banan och sluter sig till proletärerna, den
sociala tron håller honom uppe och ger honom
styrka att säga farväl till Maria, utan att han
dock förmår glömma henne. Boken slutar utan
att söka överbygga klyftan mellan den
subjektiva världen och den objektiva, utan att
definitivt ta ställning för den ena eller den andra
av dessa i vår tid så oförenliga och dramatiskt
motsatsfyllda världar.
Utom detta huvudtema om Lauri och Maria
finns även andra, suggestivt antydda, som det
där man skymtar profilen av Lauris
bråd-moget desperata syster. I dessa skildringars
intrikata vävnad tycks gömma sig en hemlig
insikt om upplevelsernas begränsning och
försakelsernas kompensationer, en kunskap om
att den längsta vägen är den bästa till ett mål
som inte finns, som är illusion. Iris Uurto hör
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
