Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Paul Claudel: Vers i landsflykt. I svensk tolkning av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERS 1 LANDSFLYKT
IL
Jag kan ej leka mer. Jag kan ej finna ro
i arbetet. Det är ej roligt mer att skratta.
Som rätta ordet flyr en man som skall författa,
jag glömmer . . . Väntan, sysslolöshet hos mig bo.
Var dag och natten lång du, gyllne lampa, ser mig.
Jag äter. Kraftlöst låder brödet vid min gom.
Jag talar utan ljud. Jag hör: var röst är tom.
Och tveksamt, allra sist, mitt högmod överger mig.
Det rörde sig en dag där allra djupast ner
under det mänskliga, i själva livets degel,
ett uppror som har sprängt vart skyddande insegel,
ett skri, en åtrå som har ingen sötma mer.
Han bor i själen, bor längst ner i underliven,
min nye suverän med krona och med svärd.
Befall! Ty min protest är ej ett vitten värd.
Jag är periferin och centrum undergiven.
Jag svär vid denna sol, att ingenting gör om
min plan och vägen där jag vandrar och jag lider,
ej kvinna, icke guld, ej lägereld omsider,
— och intet bröd kan stilla hungern som nu kom.
Ej guld kan släcka mer min vinningslystnads låga,
ej vatten göra mig otörstig — döden vet
ej hejda, icke heller tid och evighet,
min själs förbannelse, min salighet, min plåga!
III.
Skymningen når mig. Nu förminskas jordedagen.
Förgånget är förgånget. Framtid finns ej mer.
Farväl, det barn jag var! Ungdom, vart sjönk du ner?
Död hand är över mig, den nakna timmen slagen.
Nu har jag levat. Människornas kör är glömd.
Allting är slut. Jag är helt ensam. Vänta, vaka . . .
Ditt röda sken är allt jag ännu har tillbaka,
lampa! Här sitter jag, en man som blivit dömd.
779
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
