Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Lucia. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
LUCIA
Det var vid femtiden på kvällen. När
människorna strömmade ut från fabriker och
kontor såg de att det fallit snö, och de blev
förundrade och upplivade, och somliga av dem
böjde sig ner och tog snö i händerna och såg
sig leende omkring. En del yngre började
kasta snöboll, och deras röster var upprymda
som över en oväntad gåva. Trottoarernas
nyfallna snö blev snart full av spår, man såg
de mörka klungorna av hemvändande
människor mot den vita snön, man hörde gatans
alla ljud så mjukt och ändå så tydligt, bilarna
susade fram som svarta andar i denna
vidunderliga vithet, butiksfönstren och
spårvagnarna, som gled förbi, lyste varmt och
festligt, allting var klart och mjukt och rent
och besynnerligt oväntat. Himlen var månljus
bakom molnen. De vita, prydliga hustaken och
gatornas rader av tända lyktor avtecknade sig
här och var med orörlig uttrycksfullhet mot de
snabbt bortdragande snömolnen. Och träden
i planteringarna stod som i vit blom.
Bland dem som var på väg hem var också
en medelålders, lång och smärt herre, och han
var den ende på gatan som inte genast lade
märke till att det fallit snö. Det var notarie
Grönhagen. När han kom ut ur kansliets port
och klev ut på gatan tänkte han på helt andra
ting än snö, men då han gått ett stycke
stannade han och såg sig omkring och undrade
vad som hänt. Hade han inte gått fel? Han
såg på marken och träden och himlen, och nu
märkte han att han gick i snö. Det var mycket
egendomligt. Det var faktiskt snö. Och det
kom honom att stå där och eftertänksamt
rannsaka sitt nötta minne, det var någonting han
ville erinra sig, men han kunde omöjligt
komma på vad det var. Han fick alltid den
där förvirrande känslan när han höll på att
glömma någonting, och just nu låg snön
framför hans fötter, omgav honom på alla håll och
fyllde hans trötta ögon med mild, sval vithet,
trängde in i hans medvetande och hindrade
honom med milt våld att komma på det där,
som efter allt att döma nyss snuddat vid hans
tankar. Han tittade förebrående ner på snön
och på sina fötter, och då slog det honom
genast. Det var galoscherna! Han hade inte
gått ifrån dem av glömska, visst inte, när han
var ute och lunchade var ju luften kall och
hög och gatorna torra och utan ett spår av
regn eller snö, så att han hade tänkt att han
gott kunde lämna galoscherna kvar på kansliet
i dag, de var så tunga att gå i, och han hade
reservgaloscher hemma, ifall vädret skulle slå
om till följande dag.
Han vände inte genast. Det var som om
någon tagit honom i skuldran och hindrat
honom. Var det något mer han höll på att
glömma? Och medan han stod där pä gatan
och såg ut över snön och försökte fasthålla
galoscherna i sitt minne blev han medveten
om att någonting sällsamt försiggick inom
honom, men det dröjde en god stund innan
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
