Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Lucia. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCIA
han kom underfund med vad det var. Var det
inte en överväldigande förnimmelse av
stillhet? Han var inte riktigt säker på det, för
denna känsla av stillhet var inte av det
vanliga slaget, som kommer när dagens arbete är
slut. Det var möjligen bara en ovanlig
stämning, som härledde sig från det vita,
underliga gatuperspektivet framför honom och från
ljudet av ett piano, vars toner på ett långsamt,
svårmodigt droppande sätt föll ner i den vita
stillheten från ett halvöppet fönster i våningen
ovanför kansliet, men då rnan inte är en så
kallad stämningsmänniska, utan i hela sitt liv
gått in för att motarbeta alla sådana
meningslösa och onyttiga förnimmelser, känns det
onekligen en smula förbluffande när en dylik
företeelse helt enkelt lar en i besittning och
vänder upp och ner på ens begrepp och
tränger ut allting annat. Efter en stunds
funderande fann han några ord, som kom
alltsammans att stå tydligare för honom. Jag har
sovit och vaknat upp i en annan värld, jag hör
och ser, men inte på samma sätt som förut,
det är en helt annan närhet över tingen, det
har kommit något nytt i dem, ett på en gång
sällsamt välbekant och främmande djup, det
är en ny dimension, en ny hemlighetsfull
substans, som omsluter mig! Och nu blev han
förbryllad inför den känsla av glädje varmed
han noterade detta lilla fenomen: med sin
sirliga, prudentliga ämbetsmannapiktur
upptecknade han dessa ord på ett osynligt papper,
dessa ord som likt en spröd, genomskinlig
klädnad omslöt den skygga, graciösa gästen,
som tassat över snön in i hans lönnligaste inre.
Han hörde ljudet av de där stegen, som med
sitt eko öppnade så många okända djup och
vred om nyckeln till så många tysta rum. Han
såg orden framför sig, och de lyste mot honom
som en rad nytända ljus i vit snö under en
mörk himmel. Han greps av en lätt oro för
att en ofinkänslig vindpust utifrån den
omgivande verkligheten plötsligt skulle blåsa ut
dessa små fladdrande lågor, att de skulle
slockna och försvinna i det undermedvetnas
mörker. Han kände en oändlig ömhet föf dem,
och han erfor ett ljuvt begär att skydda dem
och bevara dem, liksom orn det i deras glimt
av ljus funnits något heligt, dyrbart, omistligt,
som måste behandlas varsamt och förutan
vilket livet skulle bli mörkt och tomt igen.
Han vågade för en gångs skull i sitt liv inte
nyktra till, hela hans mödosamma,
regelbundna, torra liv betydde med ens ingenting
inför denna skygga, ömtåliga glimt av det
ofattbara. Det var någonting som hade
upphört, någonting som funnits för några minuter
sedan, ett ihållande buller eller en värk. Vad?
Det var på en gång alldeles tyst som eftei’ en
långvarig storm. Han visste inte om att det
rått storm i hans själ en lång, lång tid, men
det måste väl ha gjort det, eftersom allting
plötsligt var så stilla i honom, så stilla att han
hörde sina tankar som dämpade steg i vit snö.
Han tog sig om pannan. Han stod där mittpå
gatan medan bilarna susade förbi och
fotgängarna vände sig om och tittade, men ingen
kunde hjälpa honom att skydda och bevara
den upplevelse som omslöts av några fattiga
ord, vilka skimrade längst inne i hans
medvetandes skymning som en rad nyss tända ljus.
En människa knuffade till honom, det var en
pojke som mumsade på ett äpple, och han såg
det röda, friska äpplet i den lilla blåfrusna
handen mot den vita snön. Han tog sig om
pannan ännu en gång. Det var någonting han
tänkt göra nyss, men han hade alldeles glömt
bort vad det var. Varför stod han här mittpå
trottoaren utanför kansliet och stirrade på
snön? Och medan han alltjämt undrade över
del hörde han bakom sig portvakten och
kanslivaktmästaren Olssons röst, som sa
någonting om att — snö, tänk snö, det var allt
någonting särskilt med snö, eller hur,
notarien? Snö — men stod inte notarien där och
blev våt om fotterna?
785
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
