Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Lucia. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
Och då kom notarien ihåg det.
— Jag glömde galoscherna! sa han och
återvände in. Och ljudet av det piano, vars
toner på ett långsamt, svårmodigt droppande
sätt föll ner i den vita stillheten från ett
halvöppet fönster i våningen ovanför kansliet,
upphörde nu i ett vemodigt porlande diminuendo,
och det halvöppna fönstret stängdes.
Vaktmästaren stod kvar i porten och tittade
på de vita taken som kom alla gula och gröna
och grå stenhus vid gatan att se nya ut, och
på himlen som var månljus men full av moln
och ännu mättad av snö. En svart kastanje
stod längre bort på en obebyggd tomt och var
vit och ny liksom marken runtomkring, men
ett ensamt rostrött blad hängde kvar på en
gren och lyste underligt mot den vita snön
i det starka skenet från en lykta. Och
kyrktornet som höjde sig över husen framför
honom var också vitt och nytt och majestätiskt
svart, där ingen snö fanns. När han såg på
kyrkspiran märkte han att snömolnen snabbt
rörde sig öster ut, de skulle väl vidare och
strö ut sin snö på andra håll. Och därpå tänkte
han på notariens galoscher och på notarien
själv, som blivit så gammal på de här
månaderna som gått sedan frun dog. Det var nio
månader. Olsson hade ofta i vissa
ämbets-ärenden varit hemma hos notarien, så han
kände mycket väl fru Fahlstedt som skötte
hushållet efter fruns död, emedan den
tjugufem-åriga dottern Lila arbetade på ett ritkontor
på en fabrik. Fru Grönhagen hade dött mycket
hastigt, och hon hade varit en förtjusande
liten människa. Det var en förfärlig tid den
korta tid som hon låg sjuk, för hennes
sjukdom var hopplös redan från början, hon dog
i hjärnblödning. De dagarna var notarien
knappast tillräknelig, men han envisades ändå
att fortsätta med sitt arbete, och sedan dess
hade han inte varit sig lik. Han var bara
femtiotvå år, och det var ju ingen ålder, men
han verkade redan tio år äldre. På kansliet
hade man trott att hans häftiga sorg snart
skulle gå över, men han var ännu i dag
alltjämt lika apatisk, fast ingen kunde anmärka
det minsta på hans sätt att sköta sitt arbete,
man började frukta att notarien var en knäckt
man. Fru Fahlstedt, som skött frun och
hushållet under den svåra tiden med hjälp av en
privatsköterska, stannade kvar efter fruns död.
Hon berättade, att i ett tystare och ledsammare
hus hade hon aldrig tjänstgjort. Det var rent
otroligt. Där talades aldrig högt och man såg
nästan aldrig ett leende och hörde aldrig ett
skratt. Och inte heller kom där några gäster.
De levde förfärligt sparsamt utan att behöva
göra det, och de lade sig på noggrant bestämda
tider och tålde inte den minsta avvikelse från
de spartanska vanorna. Fröken Ulla var ytterst
sällan ute och roade sig som andra ungdomar,
hon satt mest hemma och sydde eller läste.
De hade en radio, men den stod alltid
avstängd, och pianot spelade ingen på, och
telefonen använde endast fru Fahlstedt själv när
hon beställde varor. Notarien var mycket noga
med allting. När allt gick som det skulle var
han nästan likgiltig, så man frestades tro att
han varken såg eller hörde vad som försiggick
omkring honom, men om någonting klickade
i det fastställda programmet blev han häpen
och vaknade upp som ur en dröm och undrade
harmset vad som stod på. Och vid sådana
tillfällen kan man få se honom riktigt upprörd, vet
Olsson! För all del, inte så att han någonsin sa
ett hårt ord, visst inte, men han tillrättavisade en
i alla fall på ett sätt, som gjorde att man måste
gå ut i köket och gråta över sin försummelse.
Jo, Olsson kände mycket väl till hans talang
att visa en rentav förkrossande förvåning över
att man kunde göra sig skyldig till ett så
uppenbart slarv, så att man fick en känsla av
att man ingripit störande i en gudomlig lag
och för flera dagar framåt kände sig som en
missdådare! Fru Fahlstedt nickade. Den
sorgtyngda atmosfären i notariens hem gick henne
786
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
