Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Lucia. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUCIA
alltmer på nerverna, för man kunde ju inte
rå för att man var en glad och språksam och
livlig människa. Naturligtvis respekterade fru
Fahlstedt döden, och fast hon känt den döda
ytterst lite före sjukdomen sörjde hon henne
uppriktigt. Det var inte det. Det var någonting
annat. Olsson nickade alltid här och sa, att
han förstod mycket väl vad fru Fahlstedt
menade. Det var klart att man måste sörja de
döda, men var inte glädjen också en mycket
viktig sak? Om man tog bort den, vad blev
det då kvar att leva på? Fru Fahlstedt, som
betraktades som familjemedlem och alltid åt
med vid bordet, hörde aldrig far och dotter
utbyta ord om annat än de allra nödvändigaste
ting, såsom om hushållet och utgifterna och
sådant som de inte kunde undgå att tala om.
De var alltid ytterst hänsynsfulla och
omtänksamma mot varandra, så det var rentav
rörande, men de var det på ett sätt som om
de blygdes för att visa varandra hur
hänsynsfulla och omtänksamma de egentligen var. De
vände sig var för sig till fru Fahlstedt med
försiktiga frågor för att utröna hur det var ställt
med den andre, om allt var som det skulle.
Det föll aldrig ett ont ord mellan dem, men de
var ändå som två främlingar för varandra. De
sa god morgon och god middag och god natt
och hur står det till, men — förstod Olsson
det? Ja då, Olsson förstod mycket väl det där.
Han hade ju själv sett det. Den unga flickan,
som var notariens enda barn, kände fru
Fahlstedt endast som en lång och allvarlig och
mörkögd flicka som aldrig log och aldrig sa
ett ovänligt ord men likväl alltid var avmätt
och kylig. Hon visste inte hurdan hon varit
före moderns sjukdom och död, för hon hade
inte känt henne då, men Olsson upplyste henne
om att fröken Ulla varit en rask och
sprudlande glad flicka, lika lättrörd och entusiastisk
som modern varit. Och att notarien varit en
mycket gemytlig och skämtsam man som
kunnat konsten att krydda upp ämbetslivets
grå enahanda med små här och där väl insatta
puts och skämt. Det var rent otroligt att tänka
sig! sa fru Fahlstedt. Att notarien förändrats
så till den grad förvånade henne i alla fall inte
så mycket, men att fröken Ulla som var en ung
och oförbrukad människa — förstod Olsson
vad hon menade? Ja då, Olsson förstod mycket
väl. Unga fröken måste känna allt det här
som ett tvång, annat var inte möjligt, fast hon
av hänsyn till fadern inte låtsades om det. Det
var alltid något plågat och spänt över hennes
ansikte, och man ville ofta liksom försöka
hjälpa henne, men det var ingen idé att
försöka komma henne nära. Då såg hon bara
häpen och lite irriterad ut och sporde en i
högdragen ton, om det var något man inte var
belåten med. Precis som notarien själv. Den
där långa och tillknäppta flickan var omöjlig
att förstå sig på. Hon gick en faktiskt mer på
nerverna än notarien, för notarien hade man
ju inte så mycket att göra med. Fru Fahlstedt
kunde inte begripa hur hon själv kunde stå ut
tillsammans med de där två människorna. Hon
gick ju och blev alldeles bottenfrusen här, men
ändå stannade hon kvar! Det var väl
någonting hos dem som kommit henne att fästa sig
vid dem. De var så ensamma, och visst tyckte
hon det var synd om dem, fast de gjorde allt
för att döda ens känsla av medlidande, de sa
liksom tydligt ifrån att de inte begärde något
medlidande, men vem som helst kunde ju se
att de led. Det var som om de ansett det för
opassande att känna tillfredsställelse och glädj e
över någonting. Och vågade man säga ett glatt
ord eller ett litet skämt, så kom de en att
känna sig som om man svurit i en kyrka. Det
var upprörande grymt och själviskt av
notarien att låta sin sorg förstöra all glädje av
livet för unga fröken, om hon nu verkligen
hade behov av någon glädje, och fru Fahlstedt
kunde inte komma ifrån att den där unga
flickan nog innerst var funtad på samma sätt
som alla andra ungdomar. Det slog henne
787
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
